Vi reagerar olika på värmen. Många tycker den är skön. Andra tycker den är hemsk av tusen olika skäl.
Om nån nu till äventyrs undrar vad jag tycker så befinner jag mig väl nånstans mitt emellan skulle jag tro.
Längtar inte direkt till höstrusk, vinter och halka och tycker därmed att värmen är ok - ibland.
Däremot tycker jag det är knepigt när den får min kropp att göra grejer jag är helt oförberedd på. Som att helt utan förvarning skicka ut en rännil svett - på ryggen. Jag menar: vad hände? Jag gick ju bara tre meter?
Eller när mina bara underarmar är helt klibbiga utan att jag ansträngt mig ett dugg?
Ett par gånger vid värmeböljans start när man var som mest ovan, fick jag panik ibland. Jag vet, ett i-landsproblem och trams för bortskämda västerlänningar, men det var bedrövligt. När man otränad, semesterstinn och grann och svettig skulle försöka kränga av sig linnet som blivit alldeles för urväxt de sista veckorna. Träningsvärk på det (eftersom man dessutom rusat till gymmet i hopp om att snabbt bli slimmad) - och tja, ni fattar?
Det GÅR ju inte att med träningsvärk få av sig ett fuktigt plagg som sitter smetat på kroppen i det läget. Man vill ju inte gärna be om hjälp heller. Inte ens hunden vill man besvära i nån lustig dragkamp.
Det var så saxen kom in i bilden. Borde man helt enkelt klippa sönder skiten? Det kan ju vara ett sätt att rensa ut kläder ur garderoben ändå. Och sedan gå i tält - tills det blir vinter.
Fast klädpanikar man på stan och går omkring med en sax riskerar man att bli tagen av polisen och åtalad för att man går omkring med ett vapen. Så det är inte optimalt att traska omkring med en sax i handväskan det är det inte.
Inte att klippa sönder tighta svettiga kläder offentligt heller och gå omkring naken. Värmepanik eller inte.
Då kan man faktiskt bli åtalad för ofredande eller förargelseväckande beteende. Inte jättekul.
Och absolut inte bra för egot. Inte det heller. Suck.