Det kan bli svårt att bilda regering över huvud taget, i vart fall om det ska vara en majoritetskoalition.
Båda de ledande partierna har försvagats, och även om det liberala FDP återkommit i mittfältet, har de radikala ytterkantspartierna tillsammans nått upp till mellan en femtedel och en fjärdedel av rösterna. Tyskland som efter uppgörelsen med sitt högerextrema förflutna länge var mer immunt än flera grannländer mot nya bruna tendenser har nu ett sådant parti som vuxit till omkring 13 procent och får den tredje största partigruppen i förbundsdagen.
Det kan bli en tid av ökad osäkerhet i tysk politik, och det är långt ifrån säkert att landet kommer att ha inre samling nog för att kunna dra de tunga lassen i EU-samarbetet och i Västeuropas relationer till Nordamerika.
Vad gäller regeringsfrågan har socialdemokraterna i SPD fått så mycket stryk efter ekonomisk reformpolitik och stora koalitioner att de tills vidare helst vill vara i opposition. De drev igenom ett mycket framgångsrikt men hårdhänt reformprogram för ekonomin 2003, i regering ihop med de gröna. Detta har bidragit till att långt fler nu är i arbete, men de förlorade flera procent vänsterut 2005, och resultatet blev då en stor koalition med Angela Merkel som regeringschef. På detta följde ett katastrofalt socialdemokratiskt valnederlag då de 2009 tappade mer än 11 procent. Det gick bättre 2013, då de i nästa stora koalition fick en mycket stark ställning med en rad tunga ministerier och sakfrågor. Men nu har de, efter ett årtionde av självtvivel och onödig oförmåga att försvara sina insatser förlorat så att de hamnat ett par procentenheter lägre än vid katastrofen 2009.
Skall Angela Merkel, som förlorade alla de procent hon vann 2013 och lite till, nu få ihop en majoritetsregering? Då måste hon i stället ha med sig både det liberala FDP och De gröna – och dessutom sina egna kristdemokraters högerflygel, i Bayern och på andra håll. Inget av detta är enkelt, parterna gillar inte varandra särskilt mycket. För alla som går med i regeringen kan det vara ett högriskprojekt, särskilt som de inte kan vara säkra på att Angela Merkels ställning i det egna partiet håller fyra år till.
Dessutom behövs för att kunna styra Tyskland att omkring fyra av tio lagförslag godkänns även av Förbundsrådet, den kammare i riksdagen där delstatsregeringarna företräds. En svart-gul-grön regering skulle inte ha majoritet i Förbundsrådet utan behöva förhandla till sig stöd av delstatsregeringar där även socialdemokrater ingår.
Utgången av regeringsförhandlingarna är oviss. Men så mycket säkrare är att de demokratiska partierna har väldigt starka skäl att vårda den tyska samarbetsförmågan som under några årtionden oftast varit god.
Yttervänstern kommer ur den östtyska kommunistdiktaturen. AfD på andra kanten är ett hets- och missnöjesparti som erövrats av yttersta högern och radikaliserats. Det är lierat med nästan hela floran av europeisk ytterhöger, fransk och österrikisk, liksom UKIP i Storbritannien, SD i Sverige med flera – och har som en rad av dessa också utmärkta förbindelser med Putinregimen.
Ett sådant parti kan bara få makt om den demokratiska mitten faller undan, inte kan samarbeta sinsemellan, övertar extremisternas talesätt och tänkesätt och delvis börjar samspela med ytterhögern. Detta är inte vad vi väntar oss av Angela Merkel. Men hon behöver stöd av andra partier och i sitt eget parti.