Sommarens värme med skogsbränder och grillförbud har gjort att klimatförändringarna märkts i vardagen, och tidningar, radio och tv har rapporterat om händelserna och försökt sätta dem i sina sammanhang.
Det betyder inte att klimatförändringarna var mindre verkliga eller allvarliga i fjol. Men den extrema värmen och konsekvenserna i Sverige och utomlands påverkar givetvis nyhetsvärderingen. Det är inte märkligare än att skjutningar på centrala platser har lett till ökad rapportering om gängkriminalitet, som inte uppstod plötsligt för några år sedan, och att Pisa-chocken 2013 satte ljuset på de sjunkande skolresultaten, som hade pågått länge.
Trots det finns det riksdags- och kommunfullmäktigeledamöter som antingen spelar dumma eller dummar sig med flit. Senast i raden är Leif Gripestam (M), kommunstyrelsens ordförande i Täby, som på Facebook i helgen publicerade Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets förstasidor med rubriker om klimatet. Över bilden skrev han att tidningarna bestämt sig för att valrörelsen ska handla om klimatfrågan, att SVT lägger ner ”oproportionerligt mkt tid på frågan” och undrade retoriskt ”varför det är så viktigt för Sveriges tre tyngsta medier att försöka sätta agendan för de fyra återstående veckorna fram till valdagen?”.
Och så svaret: ”De vill få valrörelsen att handla om något som inte gynnar SD o som räddar kvar MP i riksdagen”.
Förutom att man kan fråga sig varför en moderat kommunstyrelseordförande förfasar sig över ett eventuellt icke-gynnande av SD, är det värt att notera att inlägget har delats cirka 300 gånger, bland annat av de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Edward Riedl. Beckman kommenterar med ”Fri och oberoende media”, medan Riedl skriver att ”den kortsiktiga vinsten hos dessa journalister som räddar MP har långsiktigt ett högt pris för svensk demokrati”.
Han har rätt i det sista. Det som händer just nu kan stå svensk demokrati dyrt – men inte på det sätt som Riedl antyder.
Det är länge sedan medier och institutioner, som Migrationsverket, angreps lika aggressivt av etablerade politiker som i dag, vilket spär på misstron och odlar den populistiska myten att samhället består av två grupper – folket och eliten, där journalister ingår – som antas ha oförenliga intressen. Därmed undergräver de förtroendet för det demokratiska samhället, där fria medier med en nyhetsförmedling som inte tar partipolitisk ställning har en central roll. Det riskerar i sin tur att sätta systemet i gungning.
Den utvecklingen gynnar inte Miljöpartiet, och för all del inget annat av partierna som har suttit länge i riksdagen heller. Ändå drar de tre moderaterna sig inte för att sprida sitt insinuanta budskap, trots att de sannolikt förstår precis vad mediernas ökade klimatrapportering beror på.
Om den sedan gör att de känner sig hotade av MP är det ett tecken på att de bör flytta fram det egna partiets position i den klimatpolitiska debatten. Inte misstänkliggöra dem som bryr sig.