Så kan man sammanfatta den mandatperiod som nu går mot sitt slut.
Förändringen är både makt- och idépolitisk. Sverigedemokraternas etablering i riksdagen har berövat de rödgröna och de borgerliga möjligheten att nå egen majoritet. Den stora flykten till Europasom nådde sin höjdpunkt 2015, den nationalistiska mobiliseringen, konkurrensen om SD-väljarna och synen på SD har skapat nya politiska konfliktlinjer bortom höger och vänster. Partierna klarar dock inte av att ta in den nya verkligheten.
En rad frågor från flyktingpolitik till synen på religiösa minoriteter klyver de borgerliga. Moderaterna och Kristdemokraterna har på delvis olika sätt rört sig mot mer slutenhet och nationalism samt glidit i synen på SD. Centern och i mindre grad Liberalerna har stått fast vid öppenheten och båda har markerat kraftfullt mot SD:s rasism. Ändå uppträder de fyra borgerliga partierna som ett gemensamt politiskt alternativ, som om det vore 2006, 2010 eller 2014.
Socialdemokraterna agerar inkonsekvent. Å ena sidan bjuder de in Liberalerna och Centern till framtida regeringssamarbete. Å andra sidan går de till val på en politik som river broar till de två liberala partierna, som vinstförbud för företag inom vård och skola. Och Stefan Löfven andas inte en stavelse om att statsministerposten i en blocköverskridande regering kan tillfalla något annat parti än Socialdemokraterna.
Det är djupt beklagligt. För att ge Sverige ett stabilt styre, få svensk ekonomi och arbetsmarknad att fungera bättre, för att motverka nationalistisk extremism och antiliberalism, krävs en regering som vilar på en riksdagsmajoritet. En koalition med förankring i politikens mitt har möjlighet att isolera de främlingsfientliga krafterna, beröva dem möjlighet att bestämma vägval och sätta prägel på den politiska diskussionen.
Alternativen är inte tilltalande. Det är antingen en minoritetsregering som är utlämnad till Sverigedemokraternas goda vilja eller en regering som ingår en pakt med SD. Båda varianterna innebär att den nationalism och främlingsfientlighet som redan har fått stort manöverutrymme äter sig djupare in det politiska beslutsfattandet.
Det borde avskräcka varje demokrat. Under valrörelsen har SD:s mörkaste sidor trätt fram – ibland genom eget agerande från partiet, ibland tack vare journalistisk granskning.
Den öppna islamofobin har varit ett stående inslag på Jimmie Åkessons torgmöten. Muslimer har uppmanats att ”åka hem”. Dagens Nyheter har beskrivit kopplingen mellan SD:s kommunikationsavdelning och nätets hatmiljöer. Expressens och Aftonbladets granskningar har visat att haverister, ligister, rasister och till och med nazister är välkomna i SD. Uteslutningar av medlemmar sker bara efter ofördelaktig publicitet.
Ett sådant parti får inte ges mer politiskt inflytande.