Realiteten var dock länge att bolagsledningen gjorde som den ville, medan ägaransvaret var starkt förtunnat. Där fanns likheten mellan Vattenfall och Telia Sonera, fram till den uppstramning av det statliga ägaransvaret som skett först efter 2010. Vattenfall gjorde stora fossila satsningar i strid med huvudlinjen i svensk energipolitik, men gjorde sina förluster i demokratier, inte i kleptokratier i det tidigare Sovjetväldet.
I Telia Sonera däremot gjordes däremot affärer i sådana miljöer som Centralasien, och det som nu uppges vara orsaken till fyra avskedanden på hög nivå handlar om andra länder än Uzbekistan som tidigare stått i centrum för kritiken. Detta gör givetvis saken ännu värre än vad som framgick för ett knappt år sedan.
Redan i vintras var dock nödvändigheten för ägarna i att byta styrelse och ledning uppenbar. Så skedde också. En del av resultatet avslöjades i går. Den nya styrelsen, ledd av Marie Ehrling, företräder ägarmakten på ett helt annat sätt än den tidigare. Med hjälp av externa jurister har något annat allvarligt upptäckts, och till och med finanschefen i koncernen har avskedats.
Det är onekligen problematiskt att långtgående åtgärder efter allvarliga händelser genomförs med dunkla antydningar som inte säger just något om vad det handlar om mer konkret. Detta belyser en av de restriktioner för statligt företagsägande som det i rätt många länder tagits alldeles för lätt på. I bolag där vinster och förluster ytterst påverkar statens affärer – och indirekt därmed skatteuttaget och utrymmet för utgifter – bör ju öppenheten vara stor.
Men här sitter Telia Sonera nu med mångmiljardvärden i länder där styrelseskicket kan vara korrupt och godtyckligt, och där riktig öppenhet kan öka risken för förluster som utöver svenska och finländska staten också drabbar minoritetsägarna. Det är inte så lätt att krångla sig ur sådana olustiga affärsförhållanden som det är att byta ut chefspersoner.
Väldigt grundläggande frågor om statligt ägande berörs alltså av det som hänt i Telia Sonera. Staten bör inte vara bolagsägare om det inte finns mycket goda skäl. I företag som Vattenfall och Telia Sonera, där ett stort statligt ägande anses viktigt, behöver det åtföljas av försiktighet med utländska företagsköp. Men i stället har svenska staten satts i kläm – och fått mycket olämplig kontakt med tysk brunkolspolitik och centralasiatisk kleptokratikultur.
LKAB är en pedagogiskt bra jämförelse. Att LKAB bör vara kvar som statsägt bolag är det bred enighet kring. Men då har också alla förstått att LKAB ska hålla sig i eller i vart fall nära Norrbotten – och inte göras till en halvglobal gruvkoncern som spelar högt i politiska miljöer av helt annat slag än den svenska.