Ung, lovande och ruskigt oerfaren

Emmanuel Macron beskrevs lÀnge som för ung för att vara presidentkandidat i Frankrike. Med sina 39 Är har han fÄ likheter med Charles de Gaulle, som Àr den franska sinnebilden av en landsfader.

I Frankrike beskrivs Emmanuel Macron som ung. Bland svenska partiledare ligger han i mitten.

I Frankrike beskrivs Emmanuel Macron som ung. Bland svenska partiledare ligger han i mitten.

Foto: Camus Thibault

Övrigt2017-03-16 10:22
Detta Àr en ledare. Eskilstuna-Kuriren Àr en liberal tidning.

I Sverige hade hans Älder suttit som en smÀck.

Annie Lööf (C), Ebba Busch Thor (KD) och Gustav Fridolin (MP) var 28 Är nÀr de tilltrÀdde som partiledare/sprÄkrör för varsitt riksdagsparti och alltsÄ i teorin blev statsministerkandidater, vilket pÄpekas av Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och vd pÄ Institutet för NÀringslivsforskning, i en intressant intervju med Realtid (21/4). Lööf blev pÄ samma gÄng chef för nÀringsdepartementet och Fridolin tog som 31-Äring över utbildningsdepartementet.

Den senare var i gott sĂ€llskap. NĂ€r Stefan Löfvens (S) regering tilltrĂ€dde hösten 2014, hade den en medelĂ„lder pĂ„ 45,5 Ă„r och var dĂ€rmed den yngsta i modern tid. TvĂ„ ministrar hade inte hunnit fylla 30, bland dem 29-Ă„rige Gabriel Wikström som fick hela sjukvĂ„rden pĂ„ sitt bord. Ytterligare tre var under 40, och ”unge” Macron Ă€r faktiskt Ă€ldre Ă€n bĂ„de Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt var nĂ€r de tilltrĂ€dde som partiledare för Moderaterna.

Problematiskt? Lite.

Som Henrekson sĂ€ger finns det inom svensk politik en ungdomskult, som leder till att unga och relativt oerfarna personer nĂ„r höga positioner utan att ha bevisat att de kan ta ansvar för större verksamheter. Anledningen till att det kan vara illa Ă€r inte att de unga politikerna skulle vara obegĂ„vade – det Ă€r de verkligen inte – men erfarenhet gör det enklare att se mönster och dra paralleller. Den som har varit med förr kan snabbare skapa sig en helhetsbild, inse att det Ă€r dags att vĂ€lja det minst dĂ„liga av tvĂ„ jobbiga alternativ och stĂ„ för det.

HÀr har Àven medierna ett ansvar. Det politiska spelet skildras ofta som just ett spel eller en match, dÀr partiledardebatter ramas in av uppsnack och eftersnack. Det utses vinnare och förlorare, ofta utan att sakfrÄgorna analyseras pÄ djupet, vilket premierar egenskaper som att gÄ genom rutan och behÀrska slagkraftig retorik, framför handlingskraft och eftertÀnksamhet. Vad betyder det exempelvis att Jan Björklund vann skolduellen mot Gustav Fridolin eller att Anna Kinberg Batra tog hem jobbfajten?

Den instĂ€llningen – att retorik, vilja och ambition trumfar kunskaper, erfarenhet och kompetens – har sannolikt hjĂ€lpt till att bana vĂ€gen för ungdomskulten. NĂ€r idealet Ă€r ung, hungrig och slagkraftig blir motsatsen inte Ă€ldre, erfaren och eftertĂ€nksam, utan Ă€ldre, trött och mĂ€tt.

Det öppnar inte precis upp för en politisk strid mellan Hillary Clintons, 69, och Donald Trumps, 70, generationskamrater i Sverige. Detta trots att det vore bÀttre om fler toppolitiker befann sig i spannet 50-70 Àn 30-50, sÄ att tunga politiska poster snarare blir slutet pÄ en lysande karriÀr Àn början pÄ den.

Memoarerna hinner sannolikt skrivas i alla fall.