Sverige har en lång tradition med lokal demokrati och i jämförelse med andra länder har vi haft relativt många förtroendevalda. I början av 1950-talet var det ungefär 200 000 politiker på lokal nivå. Men som ett resultat av kommunindelningsreformer och förändrad organisationsform har antalet sjunkit över tid. I dag finns cirka 38 000 förtroendevalda på kommunal nivå och ytterligare 4 500 på landstingsnivå.
Frågan är hur många politiker vi behöver. Spelar antalet politiska beslutsfattare någon roll för demokratin?
Det finns så klart inget perfekt mått på hur många som behövs för att demokratin ska blomstra. Men som Demokratiutredningen förra året pekade på kan antalet invånare per förtroendevald ses som ett mått på närheten mellan politiken och medborgarna. I samband med att antalet förtroendevalda har minskat har även uppdragen blivit färre, och färre valda har fler uppdrag.
Det finns inget egenvärde i att ha folkvalda representanter om de inte har något inflytande, eller riskerar att sitta på symboliska stolar. Men i en tid av ökad populism, och när det finns en efterfrågan på enkla lösningar på svåra frågor, behöver ansträngningarna för att överbrygga klyftan mellan väljare och valda öka.
Ju fler som själva, någon gång i livet, har haft ett förtroendeuppdrag, ju fler som kan sprida kunskap om politikens utmaningar, ju fler som känner en politiker, eller känner till en beslutsfattare, ju större är möjligheterna att skapa kontakt. Det största värdet är insikten att de allra flesta politiker inte har politiken som yrke, utan är folk som tar på sig uppdrag och ansvar på fritiden.
Det är inte synd om politiker. Men det är oroande att relativt många hoppar av sina förtroendeuppdrag. Det gäller särskilt kvinnor och unga.
Enligt Statistiska Centralbyråns undersökning för den senaste mandatperioden uppgav 58 procent av de tillfrågade avhopparna att privata skäl hade störst betydelse för avhoppen, såsom flytt från kommunen eller svårigheter att kombinera förtroendeuppdraget med arbets- och familjeliv. Många förtroendevalda vittnar om svårigheter att få ihop det politiska livspusslet, när nämndmöten ställs mot föräldramöten eller sammanträden ställs mot leverans på jobbet.
Det är inte alltid de formella villkoren som är de tuffaste, utan helt enkelt att räcka till. Till det ska läggas risken att utsättas för hot, hets och hat, inte minst i sociala medier. Dessutom upplever en del att de har yrkesroller där det är olämpligt eller åtminstone problematiskt att samtidigt vara förtroendevald. Potentiella förtroendevalda arbetar i förvaltningar eller myndigheter, företag eller organisationer, där de förväntas vara politiskt neutrala.
Så frågan är, vad vore politiken utan politiker? Ingenting.
Framförallt skulle demokratin vara betydligt fattigare utan fritidspolitikerna.