Det har på många håll varit vanligt att släta över eller blunda – främst men inte bara då våldet kommit från antidemokratiskt tänkande grupper som uppfattar sig själva som "vänster". Efter artiklarna här i tidningen, och ännu mer efter de beslag polisen gjorde vid husrannsakan i Eskilstuna, bör väl åtskilligt fler få upp ögonen för vad som kan vara att vänta från sådana militanta grupper som den så kallade Revolutionära Fronten. Detsamma gäller grupper med annan ideologi men likartad våldsromantik.
Egentligen borde ingen vara så särskilt förvånad. Tillväxten av extremism har på senare år framför allt pågått på politikens yttre högerkant. Även där finns en arbetsfördelning mellan dels sådana som försöker se mer slätkammade ut än sin propaganda och dels sådana som öppet uppträder militant, hotfullt och våldsamt. Så är det också i en rad andra länder.
Men vid sidan av detta har det rätt länge funnits fraktioner inom yttre vänstern som påstått sig vara socialister eller djurvänner – men framför allt utmärkt sig med att ha sugit åt sig en lagbrottsromantik och en våldsam kärlek till gatuslagsmål som de övertagit från fascistisk estetik.
Mest uppmärksammade blev sådana grupper i samband med kravallerna i Göteborg 2001, där aktivister i rånarluvor ställde till mycket skadegörelse och kastade en hel del gatsten, men som så ofta kom undan utan polisförhör och utan straff.
I likhet med den nyuppblommade extremhögern, som är ideologisk importvara hur mycket den än falskskyltar med "Sverige" och "Svenskar" i organisationsnamnen, så är de militanta smågrupperna som räknar sig till vänstern kopior av revolutionär och våldsbenägen lagbrottsvänster i mer sydliga europeiska länder.
Det finns en paradox här. Den mer etablerade yttervänstern i Sverige har inte brukat vara inriktad på uppvigling till brott eller romantisering av kravaller och anlagda bränder. Det som däremot varit vanligt har varit nackskottsromantiken och svärmandet för allsköns diktaturer, tidigare kommunistiska men numera i en del fall även sådana som liknar brun eller nationalistisk extremism men är pålitligt antivästliga.
Det går att anklaga svensk vänstersocialism för mycket, men även om den ofta varit alltför tystlåten om både djurrättsaktivister och andra, kan det inte påstås att den skulle ägna sig åt det hejdlösa uppiskande av samhällshat, gruppfördomar och föreställningar om folkvaldas förräderi som är en lika vanlig som riskabel agitation från den motsatta ytterkanten.
Trots detta har små grupper av mycket militanta aktivister levt sitt eget liv och i liten skala rekryterat nya ungdomar till en våldsfascination som draperats i floskelaktig kvasimarxism. Detta är med största sannolikhet ett betydligt mindre hot mot demokratin och mot enskilda människor än den förbittrade och växande högerextremismen samt en del internationella diktaturläror
Men ofarligt är det inte, även om det är litet i omfattning. Polisingripandet i går kan bli en nyttig tankeställare på en del håll.