Ledare: Vi måste prata om Kevin – igen

Det luktar rättsskandal. Inte för att vi vet vad som hände. Utan för att vi inte vet.

Eller rättare sagt för att det inte verkar vara ställt bortom all rimlig tvivel, som det heter på juridiksvenska, att två bröder på fem och sju år mördade fyraårige Kevin en sommardag 1998. Dessutom har fallet aldrig prövats i domstol, eftersom pojkarna var långt ifrån straffmyndiga.

Fallet påminner om karusellen runt Thomas Quick. En mindre krets var så övertygad i själva skuldfrågan att många inblandade sannolikt drabbades av tunnelseende, oförmögna att pröva andra möjligheter. Dock med skillnaden att det i Kevindokumentären framkommer att flera av poliserna innerst inne faktiskt var skeptiska.

Men det ringer även klockor som för tankarna till Catrine da Costa, som mördades på 80-talet. Tingsrätten friade männen som i medierna gick under namnen ”allmänläkaren” och ”obducenten” från mordanklagelserna, samtidigt som det i domskälen slogs fast att de hade styckat da Costas kropp.

Problemet var att styckningen – som klassades som brott mot griftefriden – till skillnad från mordet var preskriberad, och läkarna hade inte haft chansen att försvara sig mot den åtalspunkten. Som grädde på moset går det bara att överklaga fällande domar, inte enstaka domskäl, trots att domskälen ledde till att bådas läkarlegitimationer återkallades.

På så sätt blir både fallen Da Costa och Kevin ett slags moment 22. Vittnesmålen var knapphändiga, barn hade fått ledande frågor och rent juridiskt är ingen dömd för något brott. Trots det har människor i praktiken blivit dömda, kanske för livet, även om Åklagarkammaren i måndags beslutade sig för att återuppta förundersökningen i Kevinfallet.

Som lekman, som får den mesta av information om morden via medier, är det omöjligt att avgöra om bröderna och läkarna är skyldiga eller oskyldiga. Däremot har alla fyra hamnat i ett ingenmansland mellan friad och dömd, utan att ha kunnat försvara sig, vilket skadar förtroendet för rättsväsendet.

Det juridiska vakuumet är ovärdigt för en rättsstat och det enda vi kan göra är att lära av våra misstag och upprätta rutiner så att något liknande aldrig händer igen, exempelvis genom att lyssna på Erik Fichtelius. I det senaste avsnitten av Journalistpodden berättar SVT-profilen Anna Hedenmo hur Erik Fichtelius, när han var chef för Ekot, brukade avsluta morgonmötena, där nyhetsvinklar diskuteras, med att fråga om det inte kunde vara tvärtom. Inte för att det som sagts dittills nödvändigtvis varit fel, utan för att det alltid är viktigt att vända på perspektiven och pröva olika hypoteser.

Principen gäller inte bara inom journalistiken, utan minst lika mycket inom juridiken, oavsett om historierna är ointressanta för medierna eller om de hårdbevakas, likt fallen med Kevin, Da Costa, Quick och den pågående rättegången mot Arbogakvinnan.

I samtliga fall måste den dömande makten gång på gång ställa Fichtelius fråga. Annars kommer vi att behöva prata om Kevinliknande fall – igen.