Har varit på resa nyligen. I Utrikistan.
Det är alltid kul att resa om man har råd och möjlighet till det. Uppleva nya miljöer, vara med om ett eller annat ofrivilligt äventyr, träffa nya människor.
Eftersom vi har engelska på schemat i skolan sen barnsben tänker man också att det där med språket inte är några problem. Dessutom kollar man ju en del på TV så engelskan och amerikanskan får man i sig dagligdags.
Men det är inte alltid lika enkelt när man väl ska få nåt ur sig. Ofta fastnar det. Framför en står en lirare som har både ordförråd och uttal i blodet.
Man tror man är cool och ser inhemsk ut.
Första följdfrågan alltid: wär ar jo gajs fråm?
Varför undrar du det? Ser jag inte ut som en infödd? Tydligen inte.
Man vet ju inte heller alltid vilka svar som är naturliga och ”rätt”.
När dom säger: Hau ar jo? Vill dom verkligen veta det?
För att inte tala om: Jo ar wellkam!
Det säger dom hela tiden, inte bara när jag verkligen är välkommen nånstans.
Och ibland förbereder man sig på en minikonversation och så blir frågorna och svaren nåt helt annat.
Så har vi de där ljuden inne munnen, som ska formas med tungan som vi aldrig gör i Sverige. I Thank You till exempel. Svårt att hinna få tungan rätt i alla lägen. Speciellt när det är bråttom.
Så en och annan gång blev det helt enkelt: Sänk jo!!
Fast budskapet tycktes gå fram ändå. Tur det.
Men följdfrågan: wär ar jo gajs fråm?