Med visioner om ett längre arbetsliv. Foto:

Pensionsålder får inte bli en valfråga

Ledare

Dagens ekvation håller inte. Samtidigt som vi lever längre och börjar jobba allt senare, vill många gå i pension som om ingenting har förändrats.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Motiveringen är dubbel. Dels att en del är slut vid 65, framför allt människor med fysiskt tunga jobb. Dels att den klara majoritet som inte av hälsoskäl behöver checka ut från arbetsmarknaden på 65-årsdagen, anses ha förtjänat en hel drös med friska år i total ledighet.

Båda argumenten haltar. Visst finns det de som inte klarar av att hålla ut ens tills de fyller 61, än mindre till 65 eller 67, och de måste givetvis kunna få sjukersättning som i dag.

Däremot tvingas många kvinnor i offentlig sektor gå i förtidspension, vilket är något som arbetsgivarna, alltså framför allt kommunerna, behöver se över. Om dessa har siktet inställt på att majoriteten ska klara av att jobba till 70-årsdagen, ökar ansvaret för att skapa en modell där personalen håller, både genom att göra tunga lyft så skonsamma som möjligt och genom att i mesta möjliga mån erbjuda varierande arbetsuppgifter.

Samma sak med pratet om förtjänst. Det är svårt att svara nej på frågan om människor som har jobbat i hela sitt liv inte ska ha rätt att vila lite på sin ålders höst.

Men om arbetsmarknadsinträdet för många sker först när de närmar sig 30-årsåldern har man för det första inte jobbat i hela sitt liv när man fyller 65. För det andra ligger genomsnittslivslängden numera en bra bit över 80-strecket, och äldre kommer vi att bli, vilket betyder att ”ålderns höst” omfattar cirka två decennier.

Därför är det välkommet att socialminister Annika Strandhäll (S) siktar på att lägga fram en proposition om höjda pensionsåldrar. Frågan avgörs i praktiken i pensionsgruppens och målet är att ramarna ska vara klara i november, varpå ett skarpt förslag skulle kunna klubbas av riksdagen redan nästa år. Förändringar som diskuteras är bland annat att höja den tidigaste pensionsåldern från 61 till 63 år och att arbetsgivarna inte ska kunna säga upp anställda förrän vid 69 års ålder, mot dagens 67.

Eftersom de nya åldrarna kommer att ta en del tid att genomföra, och sannolikt behöver fasas in i systemet, vore det bra om åldershöjningarna röstas igenom så snart som möjligt. Helst innan riksdagsvalet.

I annat fall bör de läggas på is, åtminstone till november nästa år, så att vi inte riskerar ett riksdagsval med populistiska löften där partier lovar att inte röra pensionsåldrarna. I så fall uppstår en låsning i förhandlingsprocessen, som förhalar den nödvändiga justeringen och på sikt sannolikt genererar ett ramaskri om valsvek.

För pensionsåldern kommer att höjas, vare sig vi vill eller inte. Det blir tydligt om man sätter sig ner och räknar.

Den som börjar jobba vid 25 års ålder, går i pension vid 65 och lever tills den är 80, jobbar under halva livet, alltså i 40 år, och är ledig eller studerande under den andra halvan, förutsatt att personen inte tagit ut någon föräldraledighet eller varit sjukskriven eller arbetslös. Har man det stiger ledighetskvoten ytterligare och personen har plötsligt varit utanför arbetslivet mer än halva sin livstid.

Och här är det bäst att vara tydlig: Det är inte fel att barn, äldre, studerande, sjuka, arbetslösa och föräldralediga försörjs av dem som jobbar.

Men, och här vore det bra om vi blev lika tydliga: ekvationen måste gå ihop.

Läs också

( 3 st )

Läs mer om dessa ämnen

InrikespolitikLedarepensioner

Mest delat denna vecka

Relaterat