Det överraskar inte när FN-tjänstemän är mjuka i ryggen då stora diktaturer utsätter dem för diskreta påtryckningar. FN:s biståndsorgan UNDP har tills vidare ställt in en konferens i Stockholm, efter missnöje från Kina med ett konstevenemang i anslutning till konferensen. En mängd porträtt skulle visas i lokalen, två av dem var den världskände konstnären Ai Weiwei och den tibetanske exilledaren Dalai Lama.
Kinesiska diplomater är vana vid de mjuka ryggarnas eftergivenhet. Ai Weiwei, som bott i Berlin några år, råkade ut för att hans eget bidrag ströks ur en film där elva regissörer skulle ge en bild av Berlin som ”kärlekens stad”. Producenterna mumlade om svårigheter med finansiering. Det skulle inte gå att få filmen visad i Kina om Ai Weiwei, för närvarande i politisk onåd i Peking, skulle finnas med.
I vintras blev det också pinsam uppmärksamhet när Filmfestivalen i Berlin med kort varsel uteslöt en film av en känd kinesisk regissör, med motiv från brutaliteten under Maotidens så kallade kulturrevolution. Bakom festivalens bortförklaring om ”tekniska omständigheter” skymtade påtryckningar.
Sådana mjuka ryggar tycks ha fått kinesiska ambassaden i Stockholm att tro att de med ett bombastiskt pressmeddelande kan få den liberala Nerikes Allehanda i Örebro att upphöra att skriva om Taiwan och beskriva landet som en egen stat. Tidningens politiske redaktör, Lars Ströman, har under åren skrivit en rad artiklar om diktaturen i Kina och demokratin på Taiwan. Ambassaden begär i praktiken att tidningen ska backa och tysta Ströman.
Här är det dock inte fråga om det slags ryggar som sitter på en del filmfestivalfolk eller FN-tjänstemän. Ansvarige utgivaren på Nerikes Allehanda, Anders Nilsson, har gjort det enda rätta och kategoriskt avvisat ambassadens krav på avbön.
Det är ingen ny företeelse att en del diplomater, oftast från länder utan demokrati, försöker ställa krav på att pressens nyhetsrapportering och opinionsbildning ska anpassas så att den inte besvärar härskarna i deras länder. Sådana önskemål eller påtryckningar ska en fri press inte ge efter för. Har diplomater en annan mening kan även den framföras i den fria debatten, men lämpligen inte med de anspråk på underdånighet och tystnad som Kinas ambassad satt på pränt.
Orsaken till den växande kritiken mot styrelseskick och polisstatsmetoder i Kina finns inte hos tidningar i Sverige eller i andra demokratiska länder, utan i det återfall i allt mer auktoritärt handlande som skett hos ledningen i Peking.
Ambassaden ondgör sig över det Nerikes Allehanda skrivit om den fängslade svenske medborgaren och bokförläggaren Gui Minhai och hävdar där att Kina skulle vara en rättsstat. Men det är ett faktum att Gui Minhai försvann under en resa i Thailand och sedan dök upp i Kina på ett sätt som pekar på en kinesisk kidnappning, med eller utan medverkan av myndighetspersoner i Thailand.
Inte heller är det något tecken på rättsstat när hundratusentals, eller mer troligt, miljontals människor från uigurer och andra minoritetsfolk spärrats in i interneringsläger i provinsen Xinjiang.
Kinas ledning har slagit in på en kurs som kan skada landet mycket svårt.