I förra veckan hotades det åter med regeringskris. Denna gång var det mest en blinkning, men också en som åter visade destruktiva tendenser i svensk politik.
Regeringen meddelade att den kommer att tillsätta en utredning vars uppdrag är att bland annat utforma en förändring av turordningsreglerna vid uppsägning. Om inte fack och arbetsgivare kommer överens om något annat kommer lagförslaget att läggas fram.
Det fick Jonas Sjöstedt (V) att upprepa det hot som han ställde när Vänsterpartiet släppte fram Stefan Löfvens (S) andra ministär. Om regeringen föreslår marknadshyror i nyproduktion eller att arbetsrätten ändras i den här riktningen, kommer V att väcka misstroende mot regeringen, sade Sjöstedt då. Det var det som han kallade sitt partis ”röda linjer” och påminde om.
För att göra det lite mer intressant hävdade Sjöstedt, ienintervju med Expressen, att han hade fått en försäkran från Moderaterna och Kristdemokraterna om stöd för misstroende. Senare ändrade han sitt påstående. Några kontakter mellan V och M/KD har inte tagits de senaste dagarna, men vänsterpartiledaren utgick från att det som partierna hade sagt tidigare i frågan gällde fortfarande.
Det är med sådana piruetter man får frågan att leva lite längre i strålkastarljuset. Men det viktiga är sakförhållandet. M och KD är redo att när som helst, på vems initiativ som helst, och på grund av vilken fråga som helst, fälla regeringen, något som Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) upprepade förra veckan. De två ser detta som en politiskt rak linje och ett utslag av någon sorts ”borgerlig” ideologisk renhet som sätter en ära i att vara emot en socialdemokratisk statsminister.
De praktiska konsekvenserna av en sådan linje blir dock lätt raka motsatsen till det som denframställs som. Moderaternas och Kristdemokraternas alltid-redo-att-fälla-regeringen-attityd gör dem till ett behändigt verktyg för Vänsterpartiet.
V, som till och med saknar de totalt 35 riksdagsmandat som krävs enligt lag för att få till en misstroendeomröstning mot regeringen, kan alltid räkna in M och KD (och i förlängningen SD) i det hot som kan pressa regeringen till politiska eftergifter. Det kan i praktiken innebära att de partier som ser sig själva som de borgerligaste av de borgerliga bidrar till att driva regeringspolitiken åt vänster. För det är på Vänsterpartiets initiativ och på Vänsterpartiets frågor den eventuella regeringskrisen utlöses.
Det mesta tyder på att Jonas Sjöstedt kommer att använda sitt hot med försiktighet. När allt kommer omkring har partiet inget intresse av en regeringsavgång och riskera en ny regering som står än längre från V politiskt. I praktiken innebär försiktigheten att Vänsterpartiet håller sig till de röda linjerna och inte hotar med misstroende i andra frågor som exempelvis skatter.
Men nog ser vi en upp- och nervänd politisk spelplan, där det är Kristersson (M) och Busch Thor (KD) som ger V maktverktygen för en vänsterinriktad politik för Sverige. Det visar graden i Moderaternas och Kristdemokraternas haveri.