Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) sitter kvar på sin post. M, KD, SD och L röstade för misstroendet mot henne. Men i och med att Centernsriksdagsledamöter lade ner sina röster blev det ingen majoritet för avsättningen. Det är en rimlig avslutning på ettegendomligt politiskt spel.
Bakgrunden är att Ann-Marie Begler fick lämna posten som generaldirektör för Försäkringskassan i april 2018. Det ansvariga statsrådet Strandhäll försäkrade först att Begler hade skött sitt jobb väl men att någon annan behövdes för framtiden.
När det beskedet ifrågasattes lyfte Strandhäll fram andra förklaringar som hade att göra med Beglers ledning av myndigheten, bland annat brister i övergången till Arbetsförmedlingen för en del som utförsäkrats från Försäkringskassan.
Under året som gått har riksdagens konstitutionsutskott, KU, granskat ministerns agerande. Olika personer i och runt Försäkringskassan har uttryckt åsikter. Bland annat har Annika Strandhäll anklagats för lögn. Hon misstänks ha avsatt Begler av partitaktiska skäl under ett valår, för att visa handlingskraft och få kritiken mot Försäkringskassan att handla ommyndigheten snarare än om bristande lagstiftning och regeringens direktiv.
Om riksdagen saknar förtroende för statsrådet ska hon givetvis avsättas. Men det finns olika åsikter om huruvida Strandhälls felande når upp till den nivån. Problemet är också att de partier som gått fram med misstroendet inte fokuserar sak. KU granskar exakt de händelser som åberopas av dem som vill avsätta ministern, och utskottets betänkande presenteras först om en vecka.
Ingen vet vad som kommer att stå där och det är fritt för partierna att förhålla sig till det som de vill. Men nog är det rimligt att invänta KU för bästa möjliga underlag inför ett så allvarligt beslut som att avsätta ett statsråd.
Alltså handlar detta om annat än sak. M väckte misstroende efter att SD gjort klart att de kommer att stödja det. Allt skedde i EU-valrörelsens slutskede. Till saken hör att M och KD tidigare sagt att de är beredda att avsätta hela regeringen när som helst och att det saknar betydelse på vilken formell grund. Det är renodlat maktspel, vilket är partiernas rätt, men det gör det också omöjligt att ta deras sakargument om Strandhäll på allvar.
Och så är det Moderaternas och Kristdemokraternas uppträdande. Ebba Busch Thor (KD) skrev på Twitter i går: ”C skulle vara ett ’liberalt oppositionsparti’ och en ’en liberal nagel i ögat på S’. Det var Annie Lööfs löfte till väljarna i januari. Idag är C ett rent lydparti till S. Onekligen en liberal tolkning av begreppet opposition.” Flera ledande moderater har skrivit liknande efter Centerns besked. Liberalerna har däremot hållit sig lugna.
Först och främst bör KD och andra förstå att opposition inte måste betyda destruktion och att Centern är ett självständigt parti. Dess riksdagsledamöter är varken regeringens eller oppositionens röstboskap.
De som återkommande förlorar maktstrider bör stanna upp och tänka efter i tysthet – vad gör vi för fel? – i stället för att åter skälla ut dem vars stöd krävs för seger.