President Macrons arbetsmarknadsreformer presenteras i motsvarigheten till svenska Rosenbad – av två av dem som numera är hans partivänner: Premiärministern Edouard Philippe, med en bakgrund i moderat borgerlighet, samt arbetsmarknadsministern Muriel Penicaud, tidigare politisk medarbetare hos socialistiska regeringar, och därefter personalchef i ett stort industriföretag. Foto:

Reform för fler jobb

Ledare
annons

Ett välfärdsland behöver ett socialt skyddsnät, ett lagom finmaskigt sådant.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Det ska inte kväva ekonomin, utan bidra till att produktionen utvecklas väl och till att många är i arbete.

Detta är inte enkelt, det hör till de svårare uppgifterna i politiken. Men omöjligt är det inte. Jämförelser mellan olika länder visar hur mycket det kan skilja mellan att göra rätt och göra fel. Länder som fullföljt uppgiften att reformera för att bevara har nu oftast högre inkomster och tryggare välfärd, jämfört med länder som haft liknande läge men inte samlat sig till reformer.

Frankrike är ett tänkvärt exempel. Där har den nye presidenten Macron och den nya parlamentsmajoriteten lagt fram omfattande ändringar i arbetsrätten. Det kan i en del nyhetsprogram låta som om tryggheten i anställningen rivs sönder och som om välfärden slås i spillror.

Men det som nu till stor del rivs upp är en lagstiftad detaljreglering av arbetsmarknaden som gett fackförbund med ytterst låga medlemsantal stora möjligheter att hindra effektivisering och strukturförändringar. Svårigheterna att avsluta anställningar vid arbetsbrist eller misskötsel är långt större än de i praktiken är med Lagen om anställningsskydd (LAS). Riskerna med att anställa har bromsat det franska näringslivets utbyggnad och förnyelse.

Sedda på långt håll kan president Macrons ingrepp i de arbetsrättsliga lagarna förefalla drastiska. De fackliga organisationernas roll i lönebildningen inskränks i de mindre företagen. Men den fackliga organisationsgraden är hela 60 procentenheter lägre än i Sverige! De i många fall ytterst orepresentativa fackföreningarna är ofta såväl militanta som protektionistiska. De har knappt någon likhet alls med exempelvis fackförbunden i svensk exportindustri.

Skillnaderna mellan länderna i andelen av befolkningen som är delaktig i arbetslivet visar varför både tidigare borgerliga och tidigare socialister nu står bakom den snarast liberale Macron.

Enligt 2015 års statistik från industriländernas samarbetsorgan OECD skiljer det hela tio procentenheter till Sveriges fördel jämfört med Frankrike i arbetskraftsdeltagande i den vuxna befolkningen under 65 år.

En del beror på skillnader i jämställdhet mellan kvinnor och män. Avståndet mellan män och kvinnor är drygt fyra procentenheter större i Frankrike än hos oss. Men huvudförklaringen är att arbetsmarknad, skattesystem och annat i Frankrike fungerat så illa att de cementerat stagnation och eftersläpning. Andra långvariga fall av korporativism och regleringsekonomi, som Spanien och Österrike, har klart sämre jämställdhet än Frankrike, och större klyftor mellan män och kvinnor i fråga om yrkesarbete. Trots detta är Österrikes och Spaniens avstånd till svensk sysselsättningsnivå inte större, utan fyra procentenheter mindre än Frankrikes.

Frankrike är ändå inte värst. Andra problemländer i EU, som Belgien och Italien, har ännu lägre arbetskraftsdeltagande. Liksom i Frankrike undergrävs då både offentliga finanser och välfärdssystem.

En del av de franska facken har även de insett att reformer behövs – och de håller med om en del men inte allt av det som görs. För fackliga organisationer i länder som Sverige finns inget skäl att spilla några tårar för det mest militanta facket CGT:s skull. Denna kvarleva av fransk kommunism kan nu snart väntas försöka organisera antiparlamentariska strejker och gatuprotester för att försöka hejda de politiska besluten. Sådana fack är dåliga för arbetare och dåliga för social trygghet.

Macrons arbetsmarknadsreformer är inte högerpolitik utan välfärdspolitik.

De är inte tillräckliga för att staga upp Franskrikes stagnerande ekonomi och svaga finanser. Men de är ett nödvändigt steg på den vägen.

Läs också

( 11 st )

Läs mer om dessa ämnen

ArbetsmarknadFrankrikeLedarePolitik
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka