Magdalena Anderssons ifrågasättande av högerinfluencern Henrik Jönsson fick debattvågorna att gå höga under helgen som passerade.
Jönsson är en högerdebattör och it-entreprenör, som sedan 2017 publicerat opinionsbildande material på sin Youtubekanal. Under åren har den växt till en av Sveriges största av sitt slag. Han definierar sig själv som en libertarian, kritiserar gärna och tillspetsat vänstern och sitt favorithatobjekt – public service.
Det var i en intervju med DN, som i grunden handlade om rysk desinformation och påverkansförsök, som Andersson frågade sig vem som egentligen finansierar Jönssons youtubeande: ”/…/ vem finansierar honom? Han har ju en studio och sitter och har tid att göra det här. Var kommer pengarna ifrån?”
Jag tycker, av vad jag har sett, att kvaliteten på innehållet i Jönssons kanal är mycket varierande – milt uttryckt. Och debattgreppen långt ifrån genomgående hederliga. Men, diskussionen handlar den här gången inte primärt om innehåll, utan struktur och finansiering. Jönsson menar själv att hans Youtubekanal finansieras via privata Swish-donationer, det saknas mig veterligen belägg för att påstå något annat än att det skulle vara just så.
Kritiken mot vad som tolkats som ett antydande om att Jönsson skulle ha hemliga finansierar som betalar honom för smutsigt kampanjande mot Socialdemokraterna har kommit från många håll. Och den är till viss del befogad. Men Andersson gav sig ut på tunn is när hon började resonera kring en enskild opinionsbildares finansiering.
Denna typ av misstänkliggörande antydningar är ett ganska osnyggt debattgrepp, men ett som används långt mer flitigt än enkom av Andersson. Vi har i närtid sett till och med sett en borgerlig minister anklaga svenska journalister för att vara ”putinister” på grund av deras Nato-motstånd. Så, det finns ändå all anledning att förhålla sig sunt skeptisk till högerns upprörda och kränka poser när det kommer till Anderssons DN-intervju. I detta avseende finns gott om likvärdiga kålsupare.
Frustrationen över högerns framfart och övertag när det kommer till opinionsbildande är dock förståelig, men felriktad. Socialdemokratin har alltid fått slå ur mediemässigt underläge. Det är inte på något vis en ny företeelse och i stor utsträckning har man sig själv att skylla. Ända sedan haveriet med a-pressen har högern haft ett stort försprång vad gäller åsiktsplattformar och aktörer.
Hur man egentligen ska få bukt med detta har upptagit många timmars diskussioner och klurande inom den breda vänstern. Ansträngningar har gjorts och pengar har skakats fram – Nya mitten, som LO:s mediehus satsade stort på men tvingades lägga ned efter två år är det senaste exemplet. Före den, storsatsningen Politism som gick samma öde till mötes.
Faktum kvarstår, högern är helt enkelt historiskt sett bättre på detta. Det finns givetvis starka ekonomiska intressen som gärna upprätthåller den ordningen, det handlar inte enkom om privatpersoner som swishar en hundring då och då. Vi behöver fortsätta granska intressena bakom opinionsbildningen och idka skarp källkritik. Men, det är i grunden inte Jönssons fel att högern är bättre på det här, det är vårt eget. Jag ser inte varför inte den politiska vänstern skulle kunna åstadkomma minst lika framgångsrika plattformar och satsningar som Jönsson med flera, via crowdfunding och ideella krafter. Men jag ser det inte hända.
Några tappra försök görs dock nu. Webbtidningen Rörelsen är ett sådant nämnvärt exempel. Kommer det lyckas? Jag vet inte, men att försöka är definitivt en mera konstruktiv väg framåt om man vill ändra spelplanen, än att sätta sig i baksätet och gnälla över ojämna odds. Just nu vinner högern matchen på nätet, för att vänstern låter bli att dyka upp.
Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen.