Förr motionerade ledande partiföreträdare, som Birgitta Ohlsson, i riksdagen om införande av republik.
I jakt på fika till eftermiddagsmötet svänger jag och kollegan förbi Bröd & Salt i centrala Stockholm, som säljer ”Swedish fika”. När vi står och väljer bland bullar och kakor säger kollegan, ”vet du vad som är lustigt med Bröd & Salt? Att det varken tycks finnas bröd eller salt!”
Ibland blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på tiden då Liberalerna, förvisso inte hette Liberalerna, men ändå var ett liberalt parti. Eller, åtminstone med viss trovärdighet kunde hävda sig ha sådana ideologiska ambitioner och principer.
När partiet var styvnackade motståndare till rasism och nationalism av det slaget Sverigedemokraterna företräder i riksdagen.
När ledande partiföreträdare, som Birgitta Ohlsson, motionerade i riksdagen om införande av republik för att – som hon uttryckte det – ”monarki är i ett principiellt perspektiv oförenligt med demokrati.”
Men det var då, och nu är nu.
I dag kamperar Liberalerna som bekant tillsammans med kristdemokrater och sverigedemokrater i Kristerssons regeringsunderlag. Ett faktum som tagit det numera ledarlösa partiet till nära nog rekordlågt opinionsstöd (omkring 2,4 procent i de senaste mätningarna) med 1,5 år kvar till valet.
Och i måndags nåddes vi av nyheten att partiets tidigare ordförande, Jan Björklund, utsetts till kungens riksmarskalk och det svenska hovets högste tjänsteman.
En nyhet som inte bara möttes med vördnadsfullt jubel. För alla tycks nämligen inte uppskatta ett sådant karriärsteg för en tidigare liberal partiledare.
”Jan Björklunds utnämning till riksmarskalk är mer än bara en personlig karriärförändring, det är en symbol för hur lätt liberala principer kan överges för status och tradition”, skrev till exempel Ludwig Norman, ordförande Unga republikaner, i en svavelosande debattartikel hos Altinget.
Kritik av det slaget tycks dock inte bekymra Björklund själv som säger sig vara ”mycket hedrad över förtroendet från Kungen”, i hovets officiella kommuniké.
Det är möjligt – kanske till och med troligt – att vi just nu bevittnar början till slutet för det parti som går under det milt vilseledande namnet ”Liberalerna”.
Tidigare L-ledaren Jan Björklund har utsetts till kungens riksmarskalk.
Men säga vad man vill om partiets ledarskikt och makthavare – de besitter åtminstone en väldigt stor flexibilitet i fråga om principer.
Denna flexibla ideologiska hållning har, förmodligen med ofrivillig träffsäkerhet, nog sammanfattats bäst av Liberalernas nu avgående partiledare Johan Persson som sa: ”När man går till val säger man en sak innan valet. Sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.”
Så är det, för Liberalerna.
Och i riksdagen såväl som i slottet tycks numera den vägledande principen vara: "if you can’t beat them, join them!"
Jag tänker på kollegans kommentar där vid bullarna i Stockholm. Nog är det allt lustigt med Liberalerna. Att de inte tycks vara liberaler!
Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen