Gotlands andra sida, med industrijobb och kalkbrytning, men ingen Almedal – ett exempel på att även angelägna miljöfrågor kan behöva avvägas mot möjligheten till arbete och försörjning. Foto:

Salt i såren för Löfvens gamla fack

Ledare

Kan något kalkbrottöver huvud taget bli tillåtet på Gotland? Det är den större frågan efter tisdagens utslag i Mark- och miljööverdomstolen. Finns nog med förståelse för industriproduktionens betydelse i landskap långt från storstäderna?

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Domstolsutslaget gav företagen Nordkalk och SMA avslag på det projekt de länge försökt få godkänt för att säkra råvaruförsörjningen till anläggningarna i Slite. Avgörande blev att kalkbrytningen skulle inkräkta på ett Natura 2000-område. Detta område kom till 2015, för att hindra att tillståndet företagen fått i lägre domstol skulle stå sig i högre instans. Dåvarande miljöministern Åsa Romson (MP) fick regeringen med sig mot fackförbundet IF Metall och dess dåvarande ordförande Anders Ferbe, som försökte att långsiktigt trygga jobben för medlemmarna i Slite.

Efter nederlaget påpekade Anders Ferbe att SMA och Nordkalk bara hade behövt 250 hektar. Men regeringen gjorde det som krävdes för att uppnå syftet: att omöjliggöra investeringen. Det blev Natura 2000-område av alltihop, 10 000 hektar utan undantag.

Avgörandet om Ojnareskogen, som området kallas, ger dock inget tydligt svar på om industrijobb och glesbygdsjobb är intressen som kan stå emot när turism- och naturvårdsskäl får stor uppbackning från storstadsmiljöer. Målkonflikterna med naturvården i det här fallet är flera, även om de varit omstridda och gällt svårbedömda frågor som inverkan på vattnets rörlighet i marken. Det har varit en livlig opinion bland sommargotlänningar, men också funnits respektabla naturvårdsskäl för att bryta stenen på annat håll.

Men vad händer när det ansöks om att bryta kalken på annan plats, inte alltför långt från Slite? Upphöjs det området då också till särskilt skyddsvärt – oavsett var det ligger – av äkta naturvårdsskäl, eller sådana som förstoras för att hålla industrin borta?

För en långt större verksamhet, som försörjer processindustrier av långt större vikt för Sveriges arbetsmarknad, har liknande konfliktytor uppstått de senaste åren – skogsbruket. Detta bygger på långsiktighet, på ett förtroende för att staten under lång tid framöver både skyddar äganderätt och ställer krav på skogsvård och förnyelse av skog. För att kunna skörda ska man uppfylla plikten att anlägga ny skog. Under många årtionden ska det röjas, och gallras. Miljöhänsyn behövs på en mängd sätt, men skogstillväxten kräver inte bara hänsyn utan mycket arbete. Det måste finnas tilltro, hos den som gång på gång ska riskera pengar för en avkastning i en annan generation.

Den tilltron kan slås i bitar om ämbetsmän i statliga myndigheter kommer åt att fortsätta med punktvisa förbud mot att skörda skog, på villkor som syftar till att utesluta att staten på vanligt sätt gör rätt för sig och köper in den skog som av goda naturvårdsskäl behöver bli reservat. Det är en huvudnäring i de flesta glesbygder som då kan skadas. Skogsbruket tar också årligen bort mellan 40 och 45 miljoner ton koldioxid ur atmosfären. Den klimatnyttan kan ställas mot de årliga totala klimatskadliga utsläppen från produktion i Sverige, som på tio år från 2006 sjunkit från motsvarande 66 till 53 miljoner ton.

I Slite handlar det däremot om att cementproduktionen är en av ett fåtal mycket stora utsläppskällor inom landet. Men betongen blir inte miljövänligare av att produceras vid någon annan strand vid Östersjön. Ny produktionsteknik och bättre sparsamhet med betong kan ge klimatnytta, men inte att strypa tillförseln av kalksten.

Förtydligande

Kalkstensbrytningen på Gotland, som är ett av ämnena i onsdagens ledare ovan, ger både råvara till cementindustri och insatsvaror till bland annat industrier på andra håll än Gotland. Artikeln behandlar detta så kortfattat att den skillnaden inte framgår. Det omstridda ärendet om brytning i en del av Ojnareskogen, där ett domstolsutslag kom i veckan, gäller den senare delen. Cementindustrins villkor berörs först på sikt, om det kommer att uppfattas som omöjligt att öppna eller utvidga kalkbrott.

Som kort berörs i ledaren står cementproduktion för en betydande andel av svensk industris kvarvarande fossilförbränning. Bland sätt att påverka detta är mindre betonganvändning samt projektet att byta till annan energiförsörjning effektiva, medan att stoppa produktionen på Gotland, genom strypt kalkbrytning eller på andra sätt, snarare leder till att denna liksom annan kalkbaserad verksamhet flyttas till andra sidan Östersjön utan att någon klimatnytta uppnås.

Ledarredaktionen

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

ArbetsmarknadInrikespolitikKlimatLedareMiljö
Relaterat