Att deklarera har blivit enklare. Men skattesystemets utveckling har efter den stora reformen 1989-91 med tiden drivits åt motsatt håll, det har uppstått nya undantag och särregler. En del höginkomsttagare gynnas åter på svårgenomskådade sätt, samtidigt som deras inkomstskattesatser är höga och skadar ekonomin. Foto:

Se till helheten, lägg skattepusslet rätt

Ledare

De stora dragen i en ny, bred skattereform är lätta att ange. Lönearbete och företagande behöver främjas, för att få fler i arbete, och för att ge starka skattebaser som bär både välfärdsutgifter och ökade kostnader för säkerhet och försvar.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Skattebördan på arbete behöver då lindras. En del av den kan lyftas över på konsumtion, och särskilt på sådant som är klimat-, natur- eller hälsoskadligt. Beskattningen av kapital behöver bli mer enhetlig för att bli samhällsekonomiskt bättre.

Det här har varit på tal i åtskilliga år, men har hindrats av blockpolitikens förlamande verkan. Nya undantag och ogenomtänkta mindre ändringar har fått skattesystemets bärande principer att sakta vittra sönder.

Men nu är det nytt läge. Skatteväxling från arbete till miljöpåverkan samt en bredare skatteform ingår i 73-punktsprogrammet som blev resultatet av regeringsförhandlingarna mellan S, C, L och MP. Riktlinjerna stämmer bra överens med diskussionen om en större skattereform med liberala huvuddrag – utformad så att den sakligt sett borde kunna få brett stöd både i partipolitiken och hos arbetsmarknadsorganisationerna.

Men då behöver helheten pusslas ihop så att den blir både samhällsekonomiskt rätt och avvägd för att bli fördelningsmässigt rimlig – även för hushåll med och utan barn samt för storstad och glesbygd. Det behöver inte vara så svårt, om man räknar efter ordentligt och ser till helheten. Olika åtgärders följder i olika grupper kan då i hög grad ta ut varandra.

De som i stället vill sabotera kan väntas bete sig precis tvärtom, oavsett om de har partitaktiska motiv eller om de vill skydda kryphål och förmåner. De kan väntas lyfta fram varje delfråga för sig och undvika eller avfärda det samhällsekonomiska perspektivet. De kommer att försöka skrämmas med lösryckta detaljer om sådant som några kan väntas förlora på.

Det är dock en missuppfattning att en reform med en rejäl lindring av den väldigt hårda behandlingen av högre arbetsinkomster är detsamma som en allmän och betydande ökning av inkomstklyftorna i samhället. Andra delar av skattesystemet, bland annat den starkt förmånliga behandlingen av belånade fastigheter, medför i praktiken ett stort gynnande av höginkomsttagare. Dessutom ger detta en avsevärd geografisk snedbehandling, till nackdel för glesbygd och till fördel för i expansiva större städers rikare stadsdelar.

Det går alltså att växla motsatta fördelningseffekter mot varandra, åtminstone om det görs stegvis och med hänsyn till barnfamiljerna. Barnbidragen kan behöva höjas.

En annan missuppfattning är att ett skärpt skatteuttag på klimatskadliga fossila bränslen måste leda till starkt oförmånlig nettoeffekt på landsbygden och för långpendlare. Hur man ändrar avdragen för arbetsresor kan vara viktigt. Men det borde även gå att vara uppfinningsrik med andra kompenserande inslag, både glesbygdsregler i skattesystemet en tids gradering av stödet till miljövänliga bilar, så att det ger mest i glesbygder och för särskilt transportberoende yrken.

Den i sak mest besvärliga delen av en skattereform för arbete, miljö, investeringar och effektiv kapitalhushållning ligger på ett annat område – att göra kapitalbeskattningen både neutral mellan olika slags tillgångar och stabil när det gäller skattenivån, som nu slår hit och dit beroende på inflationstakten. Kapital är ibland mycket lindrigt och ibland våldsamt hårt beskattat. Inkomstskatten på tre procents realränta efter inflation på har, som nationalekonomen Daniel Waldenström nyligen påpekat, under tiden 1990 och fram till nu ibland legat på nivåer som 60-80 procent. Under ett höginflationsår blev den starkt konfiskatorisk med hela 130 procent. Men i nuvarande tillfälliga lågräntemiljö hamnar den lägre, för ett par år sedan på 30 procent.

Det går inte i en handvändning att komma bort från kapitalskattenivåns tendens att åka berg- och dalbana. Men den frågan bör inte få hindra att andra delar av skattereformerna, även då det gäller kapital, görs i rask takt.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

Ledareskatter
Relaterat