Andra europeiska länder ska inte finna sig i att finansiera fortsatt ekonomiskt vanstyre i Italien. Följderna av det som hände i Grekland blev svåra.
Att låta Italiens regering hålla på som flera grekiska regeringar gjorde borde vara oacceptabelt. Ett högt skuldsatt land vägrar att ta itu med sina egna brister, och dess regering vill låna ännu mer genom att snylta på andra euroländers kreditvärdighet. Det är att skicka räkningen till samarbetande grannländer, för att dela ut pengar till sina egna väljare. Sådan är den politik som döljs bakom den italienska ytterhögerns ordridåer.
Det bör inte glömmas bort att ett likartat beteende var en av orsakerna när Grekland blev konkursfärdigt.I det landet leder söndagens val till regeringsskifte, från vänster till höger.
Det kom inte oväntat. Att börja städa efter mångårig ekonomisk vanskötsel har många gånger, i flera länder, belönats med stora skopor otack.
Det mest speciella med den nu avgående regeringen under vänstersocialisten Alexis Tsipras är ändå dess helomvändning. Regeringen bildades med ett ytterhögerparti som koalitionspartner till de dominerande vänstersocialisterna.
De vann makten genom att motsätta sig de krav på reformer och budgetsanering som andra europeiska länder ställde för att ännu en gång rädda Grekland undan en kaotisk och socialt sönderslitande statsbankrutt. Sedan kom insikten i vad för slags katastrof det skulle betyda att verkligen vägra ta emot den hjälp som erbjöds. Alexis Tsipras avskedade i juli 2015 sin finansminister, bytte kurs och har i flera år slitit med skattehöjningar, effektiviseringar och reformprogram som borde genomförts för länge sedan.
Det är lång väg kvar, även om Grekland åter är i skick att kunna låna en del på marknadens villkor.
De konservativa som nu fått majoritet är ett parti som styrde under en stor del av de år då Greklands finanser kördes i botten genom hejdlöst skattefuskande och utbredd ineffektivitet i statsförvaltning och statsbolag. Tillträdande premiärministern Kyriakos Mitsotakis vill framstå som modern och seriös i ekonomiska frågor.
Men valkampanjen har präglats av löften om skattesänkningar utan finansiering och av flåsnationalistisk högerkritik mot den vettiga uppgörelse med grannlandet Nordmakedonien som Alexis Tsipras genomförde i samförstånd med Natoländerna – något som ledde till att Tsipras kom i konflikt med Putinmedlöpare av alla bruna, röda och andra nyanser. Erfarenheten talar för att Mitsotakis bör misstros tills han eventuellt i praktisk handling gett skäl för något annat.
Viktigare och farligare är dock Italien. Dess regering vill nu, under högerpopulistiska fanfarer mot EU och mot Tyskland, fortsätta låna på andra länders bekostnad, medan föga görs för förbättrad produktivitet och investeringar som kan stärka välfärdens grund. Europeiska centralbankens stimulanspolitik med uppköp av väldiga mängder värdepapper har missbrukats av Italien för att låna till ännu mer underskott. Italiens redan tidigare enorma skuld i euroländernas gemensamma system för betalningar över gränserna har dessutom fortsatt att växa under ytterhögerregeringen.
Den är nu uppe i 4860 miljarder kronor. Ytterhöger och yttervänster kan ofta likna varandra.
Bland annat i konkurspolitik.