Om utvecklingstiden inte är ett nytt friår, varför är då miljöpartisterna så nöjda? Det är inte riktigt MP:s stil att basunera ut arbetsmarknadsåtgärder på sin hemsida och beskriva dessa som gröna segrar i en budgetförhandling. Trots det är det just vad Isabella Lövin (MP) gör med mantrat: ”Det är absolut inget friår, utan en arbetsmarknadsåtgärd”.
Frågan är om hon har rätt. Svaret är nja.
Visst finns det skillnader jämfört med det friår som infördes under grön flagg 2005 och togs bort av Alliansregeringen. Då var syftet att yrkesverksamma skulle få en paus, och det räckte att en person med rätt kort arbetslivserfarenhet tog ledigt medan en arbetslös gick in som vikarie.
Nu måste utvecklingstiden användas för vidareutbildning eller för att starta eget, vilket är en förändring från när den nygamla idén lanserades 2017 under begreppet ”alterneringsår”. Då var förslaget att man även skulle kunna få ledigt för ”personlig utveckling”. Det hade alltså varit fritt fram att skicka notan för det egna självförverkligandet till skattekollektivet.
Trots den välkomna strykningen bör utvecklingstiden ges ett kort "bäst före"-datum. Politiska reformer tillkommer ofta som svar på problem, men det är inte människor som jobbar som är problemet. För även om Lövin betonar att utvecklingstiden ska kunna användas för att fler ska utbilda sig inom bristyrken, vilket ingen är emot, är det inte effektivt att låta Arbetsförmedlingen lägga tid på att ta fram utvecklingsplaner för människor som redan är etablerade på arbetsmarknaden.
I stället bör resurserna riktas till arbetslösa samtidigt som de generella villkoren för dem som deltar i arbetsmarknadsutbildningar, exempelvis inom vården, förbättras. Samma sak gäller om nyanlända behöver validera eller komplettera sina utbildningar, eller om en akademiker vill lägga till ett ämne, som pedagogik, för att kunna jobba som lärare.
Ett sådant drag skulle visa att utvecklingsambitionerna är en del av arbetsmarknadspolitiken, som inte har någonting med ledighetslinjen att göra. Men då måste fokus riktas mot arbetsmarknaden och den arbetslösa. Inte mot personen mitt i livet, som kanske börjar bli less på jobbet.