Nästa gång bör statsministern vara tydligare om Ukraina

Ingen bör numera hysa minsta tvivel: Den ryska regimens anspråk när det kommer till Ukraina saknar gränser. I sitt långa tal på måndagskvällen gjorde Vladimir Putin klart att han ser den ukrainska staten som ett historiskt misstag som han och hans regim är redo att undanröja.

På tisdagen följde utrikesminister Sergej Lavrov upp med kommentaren att Ryssland inte erkänner Ukrainas suveränitet, eftersom den ukrainska regeringen sedan 2014 inte representerar hela landets befolkning enligt Moskva.

Det är så denna maktklick ser världen. Det är detta som är bakgrunden till den ryska regimens senaste steg i aggressionen mot Ukraina: en formalisering av ockupationen av ukrainska landområden.

För det är så detta ska kallas. Här finns inga rättssubjekt som är fristående från den ryska staten. Det existerar inga ”utbrytarrepubliker” som kan erkännas och inga ”fredsbevarande styrkor” som kan sättas in på begäran av dessa rättsliga fantasifoster.

Det som finns är ett ockuperat territorium i östra Ukraina – en tredjedel av Donetsk och Luhansk län – en rysk ockupationsarmé och ryska ockupationsadministrationer. Inga papper med underskrifter från olika delar av detta system förändrar det.

Alla, från regeringar till nyhetsredaktioner, måste lära sig detta eftersom ord betyder mycket.

Ryssland formaliserar sin ockupation och utvidgar sin invasion av Ukraina vars slutmål är krossande av den ukrainska staten. Hur långt den ryska regimen lyckas komma på denna väg beror på var den stoppas. Det hänger på Ukrainas försvarsförmåga, omvärldens villighet att bidra till denna och fastheten i det internationella svaret till Ryssland i övrigt.

Problemet här är, som påpekats tidigare på denna sida, otillräcklig enighet kring de tuffaste åtgärderna och en oförmåga att se när Kreml har klivit över den tröskel då sanktioner och annat ska aktiveras. Snacket på tisdagen var att Vita huset hamnat i tvivel om huruvida det som Ryssland nu gör ska kallas invasion och därmed utlösa sanktionerna ”utan motstycke” som USA har hotat med.

Det som kommit fram hittills pendlar från meningslös symbolik, som sanktioner mot de ockuperade områdena som ingen ändå investerar i, till sådana som är kraftfulla men av Moskva inräknade, som ett stopp av gasledningen Nord Stream 2.

För svenskar kan det dock vara särskilt intressant att se vad vår regering har att komma med. Det som visades upp på tisdagen var tyvärr inte imponerande. Statsminister Magdalena Andersson (S) framstod på sin pressträff som oförberedd, ofokuserad och kraftlös.

Anser regeringen att Sverige ska stödja Ukraina med vapen? Nej. Vilken linje driver Sverige om sanktionerna? Svar: Kraftfulla med möjlighet att införa ännu mer kraftfulla. Ja, så kan man förstås säga, eller så kan man driva på för den ena eller den andra åtgärden som exempelvis de baltiska staterna har gjort.

Är detta en invasion? Andersson mumlar och lovar återkomma om den exakta definitionen. I slutet av pressträffen får statsministern en lapp, säger nervöst småskrattande att det är en ”aggression och ett brott mot folkrätten” och att ”vi kan definiera invasion vid ett annat tillfälle”.

Detta duger inte. Ja, det är svåra frågor, och invasionen sattes i gång av Kreml 2014. Ja, en statsminister måste hålla tungan rätt i mun. Men en invasion är, som folkrättsprofessorn Mark Klamberg sa i radion på tisdagen, en rimlig vardaglig omskrivning av folkrättens aggressionsbegrepp och precis det vi ser i Ukraina. Det ska kallas vid sitt rätta namn.

Statsministern verkar, i en tid av kris, inte ens med stöd av UD:s talepunkter få grepp om det grundläggande. Sverige har inte heller någon egen uttalad och tydlig åsikt om åtgärder bortom EU-kompromisser.