De yttre hoten mot Israel har även blivit mindre genom kollapsen för Assaddiktaturen i Syrien – en mångårig klientstat för Sovjet och sedan Putinryssland – på senare år också för Iran.
Det finns ingen ursäktlig militär eller annan grund för Israels fortsatta militära operationer i Gaza och för deras behandling av civila där, så som de nu pågått, trots den grad av nederlag Hamas tillfogats.
En förhandlingslösning som möjliggör att Gaza får en administration som är arabisk, men inte styrd av Hamas eller Iran, eftersträvades av USA under Bidenadministrationen i samarbete med en del arabiska gulfstater.
Det blockerades då, inte bara genom Hamas motspänstighet utan i hög grad av Benjamin Netanyahus regering i Israel. Den tog emot ytterst viktig hjälp med luftvärn, men tackade sedan med att först försvåra förhandlingar och sedan liera sig med Donald Trumps radikalhöger inför det amerikanska valet.
Ett resultat är nu att regeringen Netanyahu fräter sönder mycket av det som funnits kvar av sympatier för Israel, hos regeringar och i politiskt breda opinioner i en rad demokratier, där man sett sig som Israels ibland kritiska men ändå vänner.
Vad fortsättningen nu blir beror delvis på den mest oberäkneliga och ombytliga faktorn, president Trump. Men dessutom har Netanyahuregeringens uppträdande, i och utanför Gaza, en inrikespolitiskt taktisk förklaring.
Den är en koalition ledd av Netanyahus parti Likud, men är för att inte falla beroende av två ytterlighetspartier. De är nära lierade med bosättarrörelsen på Västbanken och i metoder och samhällssyn snarast fascistiska.
För dessa partier och för Netanyahu var ett starkt Hamas en taktisk tillgång, genom att dess våld och diktaturideologi blev ett stort hinder för uppkomsten av en fullvärdig palestinsk stat, omfattande merparten av Västbanken. Så med Netanyahustyrets samtycke kunde det av fossilgas överflödande Qatar slussa stora belopp i finansiellt understöd till Hamas.
Vad Netanyahu och en del av hans politiska bundsförvanter prioriterat är en successiv annektering av mer av Västbanken. För att beskydda de militanta bosättarrörelserna där hade israeliska elittrupper kommenderats bort från bygderna invid gränsen mot Gaza, som därmed var illa skyddade 2023 när Hamas angrep.
När kriget tar slut kan Netanyahu vänta sig att få stå till svars för grava försummelser som gav Hamas tillfället. Dessutom är han sedan sex år under åtal som misstänkt i mut- och bedrägeriärenden. Så han har personligt och partitaktiskt intresse i att dra ut på kriget, bland annat i Gaza.
Detta hänger samman med den ännu inte avgjorda striden om att vingklippa Högsta Domstolen och partipolitisera Israels rättsinstanser. Den radikaliserade högern i Israel vill skaffa sig mer fria händer för att kunna gå ännu hårdare fram på Västbanken – och därtill ändra samhällsordningen i Israel.
Det som mest hotar Israel är i dag inte fientliga grannländer utan en nedbrytning av demokratin inifrån, efter en ungersk modell – ett styre som cementerar sin makt genom att politisera domstolarna och skaka av sig rättsstatens begränsningar – och sedan kunna fortsätta med att undertrycka eller kontrollera press och nyhetsförmedling.
Det är då följdriktigt att Israels Likudparti i vintras anslöt sig som associerad medlem i den största av ytterhögerns partigrupperingar inom EU, med de främsta högerradikala och auktoritära partierna från länder som Frankrike, Österrike och Ungern. I flera av dessa har öppen antisemitism länge varit utbredd, eller så har de som i Ungern använt sig av ohöljt antisemitiska propagandakampanjer. Men ideologiskt är Likud numera en del av den auktoritära högerrörelse som även fått kontroll över det republikanska partiet i USA.
Tidigare hade Likud 2016 fått en likartad anslutning till ECR, en grupp i EU-parlamentet som då ännu dominerades av brittiska tories och även hade relationer till konservativa i Canada och Australien samt till republikanerna sådana de var före Trump. Däremot ingick på den tiden inte svenska SD, som kom med senare, då ECR-gruppen högervreds men behöll en lös anknytning till Likud.
Länge var en vanlig uppfattning i Europa att Likud, från början en sammanslagning av skilda slags högerpartier, främst var att se som en motsvarighet till partier inom den krets där svenska M och KD funnit sig till rätta. Men i stället har relationer mellan högerradikaler i Europa och Likud vuxit fram successivt, i SD:s fall med ansatser redan 2010.
Likuds nu helt öppna allians med europeisk ytterhöger är en bekräftelse på det som pågått en tid – och som blivit ett inre hot mot Israels frihet och demokrati.