Det vore fel att säga att Europa inte gör något alls för afghaner i nöd. Flera länder har redan fört i säkerhet ett betydande antal människor.
Italien har evakuerat 5 000 afghaner. Tyskland har flugit över 4 000 personer och sagt att man planerar ge fristad till 40 000 afghanska medborgare via ett program för vidarebosättning. Det handlar i huvudsak om dem som på ett eller annat sätt bistått den tyska insatsen i Afghanistan.
EU:s kommissionär för inrikesfrågor, Ylva Johansson, har sagt att hon nu arbetar för att säkra finansiering för EU att ta emot 30 000 flyktingar.
Allt detta är förstås välkommet men är ändå bara små ljusglimtar i en europeisk politik där långt fler fokuserar mer på gränshinder än på flyktinghjälp.
På tisdagen antog EU:s inrikesministrar ett uttalande om Afghanistan vars allt överskuggande budskap är att afghanska flyktingar ska hållas borta från Europa. Det heter att EU ska undvika att skapa ”drivkrafter för illegal migration” samt talas om samarbete med Afghanistans grannländer för att flyktingarna ska stanna där.
Den som läser uttalandet får lätt intrycket av att Europa dignar under flyktingtrycket. Därför är det dags för en uppdatering om sakernas tillstånd.
Pakistan hyser 1,4 miljoner flyktingar från Afghanistan och Iran 800 000. Det betyder att 85 procent av alla flyktingregistrerade afghaner finns i de två länderna. Dessa 2,2 miljoner människors rättigheter är inte garanterade. De är inte ens skyddade mot det allra mest grundläggande, mot att utvisas till en miljö där de riskerar att utsättas för övergrepp. Båda staterna har också på senare år genomfört den typen av tvångsutvisningar av hundratusentals afghaner.
Pakistan har inte ratificerat flyktingkonventionen eller antagit någon lagstiftning för flyktingskydd. Iran har tvångsrekryterat afghanska flyktingar, i huvudsak hazarer, till att vara kanonmat i den iranska krigföringen på Assadsidan i Syrien.
Pakistan och Iran är inte säkra asylländer. Pränta in detta! De är inte säkra enligt någon som helst meningsfull definition av begreppet, rättslig eller politisk. Samma sak gäller Afghanistans övriga grannländer – Uzbekistan, Turkmenistan, Tadzjikistan och Kina.
Det betyder inte att alla flyktingar råkar illa ut. Men vem som helst kan göra det.
Mycket av detta är oundvikligt. Så ser flyktingskapets verklighet ut, särskilt vid stora kriser, och kommer alltid att göra det. Krigshärjade länder är i regel grannar med fattiga, auktoritära och/eller instabila stater, och det är där de flyende hamnar.
Men man ska inte göra dygd av nöden. Den rika, demokratiska delen av världen bör arbeta för att avlasta konflikthärdarnas grannar, inte arbeta för att fylla på dess flyktingpopulationer.
Och europeiska politiker som redan omgärdat unionen med murar och taggtråd, och gjort utländska gangstrar till gränsvakter, ska inte lura i sina medborgare att Europa står på randen till en ”flyktingvåg” som det så taktfullt brukar heta. Det förgiftar det offentliga samtalet och gör det svårare att hjälpa människor.