Sluta spela Svarte-Petter om flyktingarna

Det är på dagen, den 2 september, fem år sedan fotona på den treåriga flyktingpojken Alan Kurdis livlösa kropp togs på en medelhavsstrand. Bilderna på pojken med ansiktet ner i sanden fick stor spridning i både traditionella och sociala medier.

Några dagar senare på Medborgarplatsen i Stockholm höll statsminister Stefan Löfven (S) tal på en manifestation till stöd för flyktingar. ”Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor”, är välkända ord.

Hösten 2015 drog civilsamhället ett stort lass i att stötta och hjälpa dem som flydde till Sverige, många anlände till Malmö och Trelleborg. De flydde undan kriget i Syrien och Irak, många kom också från Afghanistan, Somalia och Eritrea. 

Myndigheterna, däribland Migrationsverket, var däremot senfärdiga och illa förberedda. På kort tid behövde de snabbt växla upp både i tempo i mottagande och antalet anställda. Med det ökade antalet asylansökningar följde också behovet av nya rutiner och arbetssätt. Av detta finns lärdomar att dra. 

Det är också fem år sedan jag genomgick en snabb rekrytering till Migrationsverket. En myndighet där jag arbetade till och med i mars i år.

Rekryteringsprocesser tar ofta lång tid. Men hösten 2015 var det snabba puckar som gällde. Bara några dagar efter att ha kallats på intervju var jag på plats på en nybildad enhet i Malmö som skulle arbeta med registrering av ensamkommande barns asylansökningar.

Med detta, och mer därtill, följde förståelsen att organisationer inför kriser behöver vara flexibla så att de på kort tid kan ställa om sin verksamhet. Det kan handla om att öka sin kapacitet eller ändra uppdrag. En förmåga som sjukvården på många håll visat prov på under coronapandemin när den snabbt kunnat öka antalet intensivvårdsplatser.

November 2015 vände regeringen. Inre gränskontroller infördes, därefter ställdes krav på id-kontroll i Danmark och Tyskland, och en tillfälligt åtstramad utlänningslag utlovades. Det hette att Sverige behövde ett "andrum" och skulle kraftigt minska antalet asylsökande tillfälligt, samtidigt som kapaciteten i mottagning och etablering skulle förbättras. 

Sedan dess har det förra fått mer fokus än det senare. Hur vi förbättrar Sveriges beredskap inför en framtida ökning av antalet människor på flykt som söker asyl i Sverige har kommit i skymundan, samtidigt som en rad förslag om försämringar för flyktingar i landet ligger på den parlamentariska migrationskommitténs bord.

Vad behöver göras för att bygga ut mottagningskapaciteten? Får myndigheter och kommuner de medel och verktyg de behöver för att hantera en plötslig uppgång i antalet asylansökningar? Dessa frågor besvaras delvis i en utredning av Riksrevisionen från 2017. Där föreslås bland annat ett närmare samarbete med civilsamhället, men också tydligare ansvarsfördelning och kommunikation mellan myndigheter.

Sverige bör, för att återanvända Stefan Löfvens egna ord från 2015, inte spela Svarte-Petter om flyktingarna. I stället bör politikerna se till att Sverige står redo för människor som behöver skydd undan konflikt och förtryck.