Småsatsningar löser inte Libyen

Gästkrönika av Aron Lund
annons

Storbritanniens utrikesminister Boris Johnson tycks ha ett brinnande intresse för Libyen – eller i alla fall vissa delar av Libyen.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Den linhårige Torypolitikern har just klarat av årets andra Tripoliresa. Han träffade där bland annat de britter som tränar Libyens kustbevakning och utlovade ytterligare en skvätt bistånd till landets FN-stödda premiärminister, som kontrollerar små remsor territorium i ett land som annars domineras av krigsherrar, islamistmiliser och kriminella ligor.

Även andra västliga ledare är inne och petar i inbördeskriget. Italien har donerat pengar och patrullbåtar, Frankrike har försökt mäkla fred, och amerikanska flygvapnet genomförde förra året runt femhundra bombräder mot den så kallade Islamiska staten.

Men all denna iver har två gemensamma nämnare: terrorism och migration. I europeiska och amerikanska ögon är Libyen, som tidigare påstods vara en frihetsfråga, numera bara en kust från vilken smugglarbåtar lägger ut och en vildmark i vilket jihadister bygger träningsläger.

Så lär det förbli så länge Libyen saknar statsmakt, vilket har varit fallet sedan en omaka allians mellan libyska rebeller och NATO-flyg störtade Moammar al-Gaddafis regim hösten 2011. Men att kväsa milisväldet och återskapa en centralregering, demokratisk eller eljest, vore nu ett projekt i mångmiljardklassen. Så långt sträcker sig inte de amerikansk-europeiska ambitionerna.

Framförallt finns inte den koncentrerade politiska vilja som skulle krävas för att göra verklig skillnad – vad man än sedan må tycka om västlig inblandning i landet.

Visst är USA och EU ivriga anhängare till FN:s fredssamtal, men hur långt kan de nå? Att det skulle gå att på ickevåldsam väg vaska fram en hållbar regering ur alla dessa miliser är högst osannolikt. I praktiken måste den ena eller andra krigsherrekoalitionen sannolikt stödjas till seger, för att därefter hålla sina besegrade motståndare i schack med diktaturmetoder.

En sådan seger skulle kosta dyrt, och den vore kontroversiell och blodig. Det vore svårt att försvara inför hemmaopinionerna, som, med all rätt, skulle kontrastera våldet och diktaturen mot 2011 års löften om en demokratisk utveckling. Och vad libyerna själva vill är det väl ingen som ens funderar över längre.

Så det blir ingen centralregering. Det är lättast så.

I stället ägnar sig amerikanska och europeiska politiker åt rena brandsläckningsåtgärder. Man låtsas tro på Libyens mer eller mindre fiktiva regeringsorgan, signalerar handlingskraft med smärre biståndssatsningar, och ger det internationella samfundets imprimatur till de milisledare som vänder vapnen mot extremister och flyktingsmugglare.

Det löser en del problem, men det skapar också andra. Ingen ska inbilla sig att Libyen kommer att sluta sprida instabilitet kring Medelhavet så länge det förblir ett statslöst vakuum, ett permanent inbördeskrig.

Och inbördeskrig har olyckligtvis den egenheten att de inte låter sig reformeras bort med smärre biståndssatsningar.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaLedareUtrikespolitik
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka