Kvinnorna har tagit kommandot över berättelsen. Foto:

Strängnäspräster har missförstått #metoo

Ledare

Många är överens. #metoo är bland det största och viktigaste som har hänt för jämställdheten i västvärlden under 2000-talet. Inte för att enskilda har pekats ut, vilket skett i ett fåtal fall, utan för att kvinnorna har tagit kommandot över berättelsen.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Det handlar inte om att alla män har begått sexuella övergrepp. Utan om att de tusentals berättelserna visar att det finns en struktur i samhället som gör att nästan alla kvinnor har utsatts, befunnit sig i situationer där de varit rädda för att utsättas eller sett någon bli utsatt, och medvetet eller omedvetet anpassat eller anpassar sina rörelsemönster.

Den verkligheten talades det sällan om innan #metoo. Kvinnor som drabbades teg i regel, rädda för att bli beskyllda för att överdriva eller ställa till med en onödig scen.

Man kan säga att bollen sedan urminnes tider befunnit sig på männens planhalva. Men efter #metoo är det kvinnorna som är spelförare, ivrigt passande till både kvinnor och män som vill spela enligt det nya regelverket.

Det är den maktförskjutningen, de många fördömandena och det kollektiva erkännandet, som är det stora styrkan i #metoo. Inte varje enskilt vittnesmål eller ett fåtal namnpubliceringar.

Därför är det fel att kalla delar av kampanjens kölvatten för ett drev mot män, som prästen Julia Bjerleus och prästkandidaten Thomas Loréhn i Strängnäs stift gör i en debattartikel i Kyrkans tidning (2/11). Att jämföra #metoo-debatten med judeförföljelser, som de gör i samma text, är att förringa det som judar har utsatts för genom historien, som förintelsen och tusentals avrättningar under Medeltiden, när judar anklagades för att sprida pesten – och tyvärr i för många fall utsätts för än i dag.

Dessutom är #metoo raka motsatsen mot att tigande se på när en eller flera grupper diskrimineras och utsätts för vidrigheter. Om gemene man i 1930-talets Tyskland hade gjort som många #metoo-män – rannsakat sig själva och slagit fast att de från och med nu kommer att säga ifrån om de ser eller hör något oacceptabelt – är frågan om förintelsen kunnat äga rum.

För alla tyskar var inte antisemiter. Men alla judar drabbades.

Det är därför Thomas Loréhns resonemang haltar, när han i gårdagens tidning sa ”problemet blir när man överför fokuset från trakasserierna och individerna som begår trakasserierna till en hel grupp, då lägger man ansvaret på dem som inte kan påverka”.

För det är just det #metoo visar att man kan. Förutsatt att man är många som bestämmer sig för att markera mot samma sak och enas om att det egna ansvaret inte slutar vid att hålla händerna i styr, utan sträcker sig till att säga ifrån och framför allt till att aldrig legitimera olämpliga beteenden med manliga ryggdunkar.

För alla män är inte en del av problemet. Men alla kan vara en del av lösningen.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

Ledaremetoo

Mest delat denna vecka

Relaterat