Per Ahlmark (1939-2018). Här fotograferad 1991, då han arbetade med en antologi av lärofadern Herbert Tingstens artiklar i Dagens Nyheter. Foto:

Till det öppna samhällets försvar

Ledare

Per Ahlmark, som dog i fredags, hade störst betydelse i svensk politik som opinionsbildare och som inspiratör för ett par generationer liberaler.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Men också för riksdagsarbetet hade han en tid en viktig roll, först som utomstående debattör, sedan som utskotts- och utredningsledamot. Han var pådrivare i författningsfrågor om rättighetsskydd och om avskaffande av Första Kammaren, där han själv först hade valts in 1967. Hans program för en förbättring av ledamöternas arbetsvillkor och en stärkt ställning för riksdagen mot regeringsdepartementen kom med tiden att stödjas av många, med resultat som nu länge bidragit till ett välordnat parlamentariskt vardagsarbete.

Efter en kort tid som partiledare, och en valframgång 1976, var han med och bildade den första icke-socialistiska regeringen på länge. Tiden som statsråd blev kort. Han knäcktes av en tragedi i privatlivet, lämnade sina politiska uppdrag men kom igen som författare och tidningskrönikör.

Hans aktiva insats i liberal partiverksamhet och i riksdagen utfördes alltså nästan helt före de ekonomiska kriser som under ett par årtionden förpestade tillvaron för de flesta av hans generationskamrater i politiken. Kriserna övervanns med tiden till stor del genom en serie av – delvis blocköverskridande – framgångsrika skatte-, pensions- och andra reformer. Per Ahlmarks inställning och glöd är en förebild i frågor av annat slag än ekonomi, arbetsmarknad och socialförsäkringar. Han hade inte så mycket att tillföra när andra slet med att genomföra (eller undergräva) den till stor del liberala kombinationen av marknadsekonomi med hållbar social välfärdspolitik – det som är grunden för dagens högre reallöner och stabiliserade välfärd.

De tre mest centrala inslagen i Per Ahlmarks opinionsbildning var att skydda demokratin mot diktaturstater och deras medlöpare, att skydda det fria och öppna samhället mot extremiströrelser samt allians och samverkan mellan de demokratiska länderna. EU-medlemskapet och den nu allt mer utbyggda samverkan med Natostaterna har gjort mycket av tidigare motsättningar mellan Per Ahlmarks och ledande svenska socialdemokraters synsätt inaktuella.

Han drog dock, ibland i onödan men ofta genom obekväma sanningar, på sig en del bittra fiender.

Han pekade på hur undfallenhet och överslätande gentemot kommunistregimer och oljedespotier fram till 80-talet hade brett ut sig inte bara i verkliga extremiströrelser utan även i kulturliv, en del medier och hos en del personer i socialdemokratiska och andra partier i Europa. Han var en hård kritiker, träffade inte alltid rätt, men gjorde det mycket ofta.

Han satte också ljuset på urskuldande av såväl tidigare nazistmedlöpare som Fredrik Böök och Knut Hamsun som nutida antisemiter eller högerextremister i populistisk skepnad, sådana som Le Pen-rörelsen i Frankrike.

I Israel, som han försvarade, undergräver dagens styrande en del av de värden som gjorde Per Ahlmark till Israelvän.

Medlöperi med förtryckare bredde ut sig inom delar av vänstern under Per Ahlmarks aktiva år, och han var skoningslös i att kritisera det. De senaste åren har i stället sådan undfallenhet och medlöperi blivit ännu mer utbredda. Men nu är det ofta inom europeisk borgerlig höger, och det avser ytterhöger, Trumpisolationism, Putinkleptokrati samt Putinstödjande affärsmän och partier.

Ålder och svår ohälsa hade då i förtid tystat Per Ahlmark som debattör. Hans demokratiska glöd och klarhet om vikten av att stå förtrycket och dess medlöpare emot bör ses som ett föredöme, både för liberaler och för andra demokrater. Dessa behöver i dagens långt mer hotfulla läge förenas i försvaret för det öppna samhället.

Hade Per Ahlmark haft hälsan och kunnat fortsätta att verka hade han med all sannolikhet fått nya vänner i flera demokratiska läger, men förlorat en del ytliga, meningslösa skenbeundrare, som bara gillade honom när det var socialister han angrep.

Läs också

( 5 st )

Läs mer om dessa ämnen

RiksdagenDemokratiLedareLiberalismUtrikespolitik
Relaterat