Vem tänker på Alan Kurdi i dag?

Ledare

Kommer ni ihåg när vi brydde oss om döden på Medelhavet?

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Det var för tre år sedan, hösten 2015, efter att treårige Alan Kurdi från Syrien drunknat på vägen till Europa, spolats upp på en turkisk strand och bilden på hans livlösa kropp spridits över världen.

Då hade vi en statsminister som högljutt slog fast att Sverige inte bygger murar. I dag blir den sortens katastrofer på sin höjd notiser.

Som i förmiddags, när TT skickade ut meddelandet att 21 avlidna människor, som antagligen var på väg till Spanien, sköljts i land på Medelhavets stränder under september. Eller förra veckan, när FN:s flyktingkommissariat UNHCR, på årsdagen av Alan Kurdis död, presenterade rapporten "Desperate journeys" – Desperata resor – som visar att det i år är cirka 1 600 personer som förlorat sina liv på Medelhavet. Det betyder att 1 av 18 har drunknat, jämfört med 1 av 42 under samma period förra året (Ekot, 3/9).

Är det någon som bryr sig?

Ja, men på fel sätt.

En av anledningarna till att fler dör är att räddningsfartygen är färre i dag, eftersom frivilligorganisationer inte tillåts vara på plats. Dessutom finns vittnesuppgifter om en brutal libysk kustbevakning, som motar tillbaka migranter som ibland blir så desperata att de hoppar över bord.

Allt fokus ligger alltså på att stänga gränserna och hålla människor på behörigt avstånd från Europa. I torsdags föreslog EU-kommissionen att EU:s särskilda gränsstyrka kraftigt ska byggas ut på bara två år, till att omfatta 10 000 personer, för att på sikt ha egna flygplan, fartyg och fordon (DN, 13/9).

Här utgör Sverige inget undantag. När Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) under valrörelsen fick frågor om migrationspolitiken pratade Löfven om EU, ordning och reda, och Kristersson om ansvar. Men ingen förklarade hur 1 600 döda på Medelhavet kan betraktas som ordning och reda eller om det verkligen är ansvarstagande att inte sätta in mer åtgärder när människor dör.

Inte ens när UNHCR uppmanar europeiska länder att hitta en strategi för att rädda liv och införa fler lagliga vägar in. Exempelvis genom att öka antalet kvotflyktingar och förenkla för familjer att återförenas.

För som FN-organet IOM uttryckte saken har vi inte en migrationskris, utan en humanitär kris. Den meningen vänder på perspektivet genom att belysa frågan vad som är huvudproblemet i världen i dag. Är det hur vi ska kunna ge människor skydd och ett liv i fred och frihet, eller hur Fort Europa på hårdast möjliga sätt ska kunna låsa dörren, så att minsta möjliga antal kommer in?

Om det ena är huvudsak, är det andra bisak. Utgångspunkten avgör vad som kommer i första rummet och ska prioriteras när det uppstår en målkonflikt.

Det är här gränsen i flyktingpolitiken går.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

Stefan Löfven (S) Ulf Kristersson (M)InrikespolitikLedareMigration
Relaterat