För 300 år sedan antog den svenska riksdagen något för sin tid nästan unikt, en grundlag som gjorde regeringsmakten beroende av riksdagen.
Huvudpersonen som satte detta i rörelse ligger begravd i Julita kyrka i västra Sörmland. Per Ribbing , landshövding i Uppsala, talman och parlamentarisk ledare när statsskicket blev konstitutionellt efter Karl XII:s död.
Han har i mycket av svensk historieskrivning behandlats som näst intill en icke-person. Men han är en av de viktigaste gestalterna i vår författningshistoria – i början av 200 års omvandling av Sverige från det sena 1600-talets totalitära kungadiktatur till de senaste 100 årens demokrati.
Ribbing och de andra som i tre steg, 1719, 1720 och 1723, skapade frihetstidens författning lade – utan att själva kunna ana det – några grundstenar som även dagens svenska demokrati vilar på. Riksdagsordningen 1723 var den första grundlagen om riksdagen som centrum för den politiska makten.
Mycket i riksdagen som vi ser den i dag har rötter där. Dit hör utskotten samt riksdagens beslutanderätt över lagstiftning och statsfinanser. Men också initiativrätten gentemot regeringen samt propositionsordningarna vid beslut i kammare och i utskott. Den för Sverige utmärkande åtskillnaden mellan regeringskansliet och de centrala ämbetsverken kom till 1720 när Fredrik I släpptes fram till kungatiteln till priset av en ännu tydligare begränsning av kungamakten.
Sverige förblev en monarki till namnet men liksom i dag i realiteten en republik där regeringsmakten främst hade sin grund i riksdagen. Med tiden kom ansatser till parlamentarism.
Vid sidan om Per Ribbing fanns Lars Molin – domprost i Uppsala, tidigare professor vid det svenska universitetet i Tartu i Estland – samt borgarståndets talman Anders Hylten. David Silvius, intellektuell ämbetsman i Kommerskollegium, skrev en bok med en teoretisk motivering för bytet av styrelseskick. Där anknöt han till äldre svensk statsrätt men använde också argument som hade likheter med engelskt republikanskt tänkande.
Det är en samling betydelsefulla och intressanta personligheter som skymtar i historiens dunkel. Nästan alla blev helt utelämnade ur Nationalencyklopedin, som kom ut 1989-96. Det är ännu kraft i den tradition i svensk historieskrivning som ser frihetstiden genom samma glasögon som de rojalistiska historiker som kring år 1800 och senare ensidigt hyllade Gustav III.
En annan faktor är att arbetet som ledde fram till en i realiteten republikansk författning påbörjades under Ribbings ledning i en liten krets diktaturmotståndare som fått nog av Karl XII:s metoder. De måste uppträda ytterst diskret så länge den gamla regimen var kvar. Alla skriftliga förarbeten till 1719 års grundlag är försvunna, liksom det första utskottsbetänkandet, som blev omarbetat för att ytterligare stärka riksdagen.
Resultatet hade en del inbyggda svagheter, som bidrog till att göra landet sårbart för Gustav III:s militärkupp 1772. Fyrståndsriksdagen gav ingen hållbar väljarbas för parlamentarism. Den hade så stora inslag av statliga tjänstemän att gränsen mellan lagstiftning och regeringsmakt blev diffus. Formerna för parlamentariska maktskiften var inte ordnade.
Kvarlevor från 1600-talet blev kvar. Förbudet mot gudstjänst utanför kyrkan dröjde kvar in i 1800-talet. Politisk censur och förvaltningshemlighet upphävdes däremot i Tryckfrihetsförordningen 1766.
Varje fortsatt steg har i alla fall byggt vidare på en grund lagd av 1719 års män. Hundraårsminnet av demokratins genombrott 1918 har firats, om än halvhjärtat. Inte ens riksdagen verkar vara på väg att uppmärksamma trehundraårsminnet av 1719 års avgörande steg från diktatur till riksdagsbaserad författning. Tystnaden är, tyvärr, traditionsenlig.