Frank Andersson efter att ha brottat till sig VM-guldet i finalen mot bulgaren Atanas Komchew i VM i Polen 1982. Arkivbild. Foto:

"Frank var så missförstådd"

Brottning

Frank Andersson hade en förmåga att ständigt snärja in sig i lögner.

Men hjärtat var stort, så stort, säger Joakim Langer, som skrev Anderssons självbiografi.

— Det jävliga är ju att det är just hjärtat som pajar, säger han.

Langer pratade med Frank Andersson bara för ett par månader sedan. Då hade de börjat fundera på att göra en nyutgåva av självbiografin från 2011 – "Frank – sanningen om lögnerna".

När TT når honom har han precis nåtts av beskedet Andersson är död.

— Jag är helt knäckt nu. Han hade många fantastiska sidor förutom att han kunde brottas. Han var så missförstådd. Han har gjort så många människor besvikna, men samtidigt har han gjort så många människor glada, säger Joakim Langer.

Sade aldrig nej

Han berättar hur Frank Andersson ofta trasslade in sig i lögner – "han kunde aldrig säga nej" – och minns bland annat hur han under arbetet med boken kunde stämma träff med Frank, utan att denne sedan dök upp.

— Han kunde säga "jag är på väg, vi ses om en kvart". Och så visade det sig att han var i England. Han vågade inte ens säga det. Han ville inte ljuga, men han lovade alltid en massa saker som han inte kunde hålla.

Joakim Langer sammanfattar vem Frank Andersson var med en anekdot. Scenen är OS i Los Angeles 1984. Tomas Johansson sitter ensam och äter frukost i OS-byn. Den svenska brottaren har blivit fråntagen sitt silver efter att ha testat positivt i en dopningskontroll.

— När alla andra fryste ut den här killen så tog Frank honom under armen och sade "Kom igen nu, Tomas, nu går vi och super". Sedan partade de hela natten och i taxin på väg tillbaka till OS-byn så gav Frank bort sin egen bronsmedalj till taxichaffisen, och så sade han "Äh, Tomas, vi var ju här för att ta guld". Han hade sådana fantastiska sidor, säger Joakim Langer.

Tomas Johansson var ute och körde med sin bil när han fick dödsbeskedet på söndagen.

— Jag fick stanna, sedan kom tårarna i ögonen. Jag mår inte så bra nu. Det är många bilder som rullar nu, jag har så många minnen med honom, säger Tomas Johansson till Norbottens-Kuriren.
— Han var en så stor brottare. Men han var en så stor människa med. Efter träningarna var vi andra jättetrötta och skulle gå och duscha. Men när sju–, åtta– och nioåringarna var på våra läger så lekte han alltid med dem. Han spelade boll eller basket med dem.

Lidbergs stora förebild

Martin Lidberg hade Frank Andersson som en av sina största förebilder och ser honom som en av anledningarna till att han själv började brottas.

— Frank var enorm och en stor ikon på 80-talet. Han lyfte brottningen till en helt annan nivå, alla ville vara som han. Han var en av mina stora förebilder när jag började brottas, säger Martin Lidberg.

De var klubbkamrater i Spårvägen och blev goda vänner. Lidberg träffade Andersson för mindre än två veckor sedan.

— Vi skrattade och hade det trevligt tillsammans ett par timmar. Han berättade problematiken och hur jobbigt han hade det och jag såg på honom att han var väldigt sjuk. Men att det var så illa att han inte skulle fixa det, det trodde jag inte. Han var ju alltid en fajter och positiv. "Jag kommer tillbaka, när det här är bra ska jag börja träna stenhårt igen", sade han. Han var alltid glad och skämtade trots att han hade så otroligt ont. Han försökte alltid hålla skenet uppe.

Bäst någonsin

Jan Kårström, vice ordförande i Svenska brottningsförbundet, anser att Frank Andersson är Sveriges främsta brottare i historien.

— Det är svårt att jämföra mellan åren men han har ju betytt väldigt mycket för brottningen och framför allt hans framgångar på 70-talet, säger Jan Kårström.

Kårström har följt Andersson under karriären och var bland annat med som expertkommentator när Frank Andersson vann VM-guld i Göteborg 1977. Samma år tilldelades Andersson Bragdguldet.

— Som person var han glad, utåtriktad och det var sällan man såg en deppig Frank. Det var väl det som skapade rubrikerna också, att han hade den där utstrålningen, säger Jan Kårström.

Borg och Stenmark sörjer

Andersson var en av "de fantastiska 56:orna", den grupp svenska världsstjärnor som delade födelseår. Alpinstjärnan Ingemar Stenmark och tennislegendaren Björn Borg är två av de andra.

— Det kom som en chock för mig även om jag visste att läget var kritiskt. Jag minns honom som en snäll och generös person, säger Stenmark till Expressen.
— Saknaden är redan enorm men jag kommer aldrig att glömma alla fina minnen, säger vännen Borg till Aftonbladet.

Efter karriären fortsatte Frank Anderssons liv i rampljuset, bland annat i diverse dokusåpor. Även det var typiskt för honom, säger Joakim Langer.

— När vi var klara med boken så sade han att han var nöjd i livet, att han skulle lugna ner sig. Och så tre veckor efter att den kom ut så fick han en förfrågan om att vara med i "Let's Dance".
— Han kunde inte säga nej.