• Sara Stridsberg har slutat färga sitt långa hår. "Jag kände att det inte anstår mig att göra mig varken mindre eller yngre än jag är. Det kändes väldigt ovärdigt. Jag är inte ung, jag tillhör den vuxna delen av det här samhället", säger hon. Foto:
  • Sara Stridsberg får ofta frågor om varför hon bara skriver om utsatta personer. "Frågan skulle också kunna vara, varför skriver jag inte om medelklasspersoner i Stockholm?", säger hon. Foto:
  • "Människor kan ha en ursinnesstyrka i sig och samtidigt vara extremt bräckliga. Den kraften tror jag alla kan känna i sig, handen som nästan rör vid himlen och den andra som drar oss nedåt. Jag tror att vi befinner oss i den axeln mellan himmel och jord hela tiden", säger Sara Stridsberg. Foto:
  • Innan Sara Stridsberg började skriva "Kärlekens Antarktis" höll hon på med en annan roman – men lade ned projektet. "Jag lever lite som romanen under tiden som jag skriver. Jag kan nästan bli attackerad av romanens själ och stämningar – och jag ville inte vara i det läge som den där romanen försatte mig i", säger hon. Foto:
1/

Sara Stridsberg: "Allt går ändå sönder"

Litteratur

Hon har lämnat det gamla bakom sig, rusar bara framåt. Arbetet med nya romanen "Kärlekens Antarktis" har präglats av en stark känsla av oförsiktighet, säger Sara Stridsberg.

— Jag tror att jag har smittats av romanens själ, den där känslan av att "gör med mig vad ni vill, allt går ändå sönder".

Nej, hon talar inte om Svenska Akademien. "Kärlekens Antarktis" är visserligen till stora delar skriven under Sara Stridsbergs tid som akademiledamot, men den första impulsen dök upp innan hon blev invald i den numera djupt krisdrabbade institutionen. Och trots att uppdraget var intensivt har hon aldrig känt sig hämmad av det i sitt skrivande.

— Jag har alltid tagit mig tid att skriva. Jag har skrivit igenom allt. För kanske 15 år sedan jobbade jag heltid, men då gick jag upp halv sex och skrev innan jag gick till jobbet klockan åtta. Det ska mer till än Svenska Akademien för att stoppa mig, säger hon.

"Gudarna håller andan"

Mycket mer än så blir inte sagt om Akademien. Sara Stridsberg avböjer vänligt men icke förhandlingsbart att tala om den period som fick sitt definitiva avslut den 3 maj i år då hon tog sitt utträde. I dag betraktar hon händelserna kring institutionen utifrån, "som gemene man och kvinna" och framhåller att hon är långt mer intresserad av det förestående valresultatet.

— Jag kan känna en vibration på gatorna, någon sorts väntan, en andlös väntan. Som det står någonstans i boken "gudarna håller andan", säger hon.

Var började arbetet med "Kärlekens Antarktis"? Kanske med ett reportage om en fånge på Guantánamo, en man som sade "Ta en bild på mig när jag är död".

— De orden klingade i mig i flera år. Det var något så drabbande med hans röst, att han sade "titta på mig, jag har varit här, här är min kropp, jag är snart död, ta åtminstone en bild och berätta att jag var här, berätta om mig!".

Möter sin mördare

I "Kärlekens Antarktis" är det Kristina som vänder sig till läsaren med samma uppfordrande röst. Hon befinner sig ute i skogen med sin mördare, inom loppet av bokens två första sidor ska hennes kropp styckas i sju delar och hennes huvud sänkas i ett avfallshål fullt av frätande syror. Ändå fortsätter hon att berätta sin historia.

Kristina är den perfekta projektionsytan för vår tids makabra beroende av underhållningsvåld. Missbrukare och prostituerad, ung och utsatt. Hon är den strypta kvinnan i skogen, en person som i det allmänna medvetandet snart reduceras till ett suddigt passfoto i en artikel om ett olöst mordfall.

TT: Hur tänkte du kring mord som underhållning, hur kvinnor mördas på tv kväll eller kväll? Visste du direkt hur du skulle förhålla dig till det?

— Nej, jag tror bara att jag följde ett slags motröst som sade "men vill ni ha de här döda kvinnorna, då ska ni få dem. Här är jag nu död i skogen. Och nu ska ni se på mig. Se mig försvinna, se på mig utan att se bort."

Barnet tvångshämtas

Mot brutaliteten, mot döden och de våldsamma detaljerna står Kristinas egen röst, konstaterar hon. "Kärlekens Antarktis" är en skildring av ett helt människoliv, av barndomen med föräldrarna Raksha och Ivan, av missbruket som "aldrig var ett val", av barnen Valle och Solveig – den ena tvångshämtad av myndigheterna, den andra frivilligt överlämnad, som ett slags kärlekshandling.

Det finns en enorm svärta i "Kärlekens Antarktis", men också ljus och försoning. Sara Stridsberg söker efter det goda, det som går att älska, hos de människor hon skriver om. Den skrivna texten är också ett sätt att hantera världen som den är, djupt orättvis och obegriplig, full av gåtor som aldrig får några svar.

— Kristinas död är inget som går att lösa. Det hjälper inte att hitta en mördare, det hjälper inte att lägga ett pussel. Det är kanske det jag vill göra med mina böcker, skriva om det olösliga. Att beskydda en flicka som hon kräver något större. Politik, empati, människokärlek.

Hennes eget liv har förändrats drastiskt de senaste åren, konstaterar hon, utan att gå in på privata detaljer. En explosiv och intensiv period i livet är över och när den tog slut ville hon bara dra sig undan. I samma veva "dog" en roman som hon hade hållit på att skriva – och "Kärlekens Antarktis" tog vid.

Skrivandet har, som vanligt, varit intensivt, men den här gången har hon också känt sig oförsiktig och oaktsam, texter har tappats bort, ibland har hon suttit och våndats över åtta olika dokument med ändringar i alla versioner.

— Jag är så glad att den är fångad i en bok nu. Nu kan jag inte förstöra den.

Fakta: Sara Stridsberg

Född: 1972 i Solna.

Bor: I Stockholm.

Familj: Barnen Eyvind och Lenke.

Bakgrund: Växte upp i Solna, Huskvarna, Skogås och på Södermalm i Stockholm. Studerade sociologi, idéhistoria och juridik vid Uppsala universitet och i Strasbourg. Gick senare Biskops-Arnös skrivarlinje och blev medlem i kulturtidskriften Bangs redaktion. Debuterade skönlitterärt med "Happy Sally" 2004. Året därpå fick hon sitt stora genombrott med "Drömfaktulteten", som är en fiktion kring Valerie Solanas liv. För romanen fick hon Nordiska rådets litteraturpris. Debuterade kort därefter som dramatiker med "Valerie Solanas ska bli president i Amerika" på Dramaten.

Andra verk: Pjäserna "Medealand", "Dissekering av ett snöfall" och "Konsten att falla", samt romanerna "Darling River" och "Beckomberga".

Svenska Akademien: Tog sitt inträde på stol 13 den 20 december 2016. Trädde ur Akademien den 3 maj 2018.

Aktuell: Med nya romanen "Kärlekens Antarktis".

Sara Stridsberg om...

... skrivandet:

Jag tänker ibland att det är farligt att skriva för mycket, att man går över en vansinnesgräns, det har jag alltid varit rädd för. Sedan sade någon som jag litade på att "du kommer inte att bli galen av att skriva, det är inte farligt" och nu tänker jag egentligen själv på skrivandet som tröst och medicin.

... att hon normalt sett brukar skriva sina böcker sittande i sängen:

För mig handlar det om att vara ogarderad, att vara i ett lite mer naket tillstånd. Men nu har jag precis fått väldiga problem med min rygg och en arm, så jag har väldigt svårt att skriva just nu. Till slut har jag fått mitt straff.

... om alla mördade kvinnor i tv-serier och deckare:

Den här enorma mängden döda kvinnor är inte representativ. Man får en känsla av att det dödas en kvinna i Sverige var tredje sekund – och det skrämmer åtminstone mig. I onödan, tror jag. Jag tror inte att världen är en så farlig plats, faktiskt.