Vi sitter högst upp i det gamla vattentornet, som i dag är makarnas bostad, omgivna av vackert glas i grönt, blått, gult och rosa. Här för Åsa Brandt i dag en betydligt lugnare tillvaro än under sin mycket aktiva, 40 år långa konstnärskarriär, när byggnaden under många år hyste Brandt Contemporary Glass, med utställningshall och café.

Att Torshällas gamla kvarter är en mycket fin plats att bo på tycker hon fortfarande. Men egentligen tillbringar hon allra helst sin tid under vår, sommar och höst på en helt annan plats numera, på betydligt sydligare breddgrader. I familjen Brandts butik på Menorca i Medelhavet säljs Åsas glas, och här är hon till och från.

Därför tar det några veckor innan vi hittar en lämplig dag att ses på.

Artikelbild

– Jag har fått uppleva en situation för svenskt konsthantverk som jag tror är få förunnat, fick vara med om otroligt mycket spännande och behandlades som en drottning när jag kom på besök ute i världen. Åsa Brandt summerar sin långa och unika karriär, som inleddes i Torshälla där hon byggde upp Europas första glashytta för studioglas.

– Jag har alltid älskat Spanien, sedan jag liftade dit som ung. Och den här lilla ön med sina vita hus, röda jord och turkosa hav är underbar. Inte minst i september-oktober, när vattnet ännu är varmt och man slipper trängas på gatorna.

Åsa som växte upp i västgötska Lyrestad i Mariestads kommun, bodde även i Örebro, Hedemora och Stockholm innan hon och maken Jan förälskade sig i Torshälla.

– Jag minns fortfarande hur vi kom åkande i vår gula Renault genom de gamla kvarteren upp mot kyrkan, och jag tänkte att här vill jag bo. Och tänk, så blev det.

Med en mor som var textilkonstnärinna och "med någon form av begåvning i grunden" som hon uttrycker det, valde hon att bli konsthantverkare.

Artikelbild

Det var här allt startade. I den lilla glashyttan i gränden invid Torshälla kyrka körde Åsa Brandt i gång sin verksamhet våren -68. Att som formgivare själv blåsa sitt glas var nytt och hon blev en pionjär inom europeiskt studioglas.

– Men jag hann prova på lite annat på vägen. Jag började med några månader på Försvarets Radioanstalt, och satt på kontor. Det var förfärligt, inte var jag kompetent för uppgifterna.

Hon jobbade också en tid på ett litet företag i Hedemora, och tog samtidigt en Hermodskurs i maskinskrivning, något hon haft god nytta av när hon skrivit en hel del i olika sammanhang. Därefter skötte hon under några år bokföringen på Idrottsinstitutet Bosön.

Artikelbild

De senaste tio åren har Åsa ägnat sig åt familjen, barnbarnen, butiken på Menorca och att plugga spanska.

– Där började jag utan att ha en aning om vad debit och kredit var. Så kunde det vara på arbetsmarknaden på den tiden.

1962-1967 blev det Konstfack. Där utbildade hon sig till keramiker och formgivare i glas, och där träffade hon Jan – som efter examen sökte och erbjöds jobb som teckningslärare på flera håll i landet. Valet föll på Årbyskolan i Eskilstuna och paret köpte ett av de gamla husen granne med Torshälla kyrka.

– Det här var riktiga fattigkvarter på den tiden, och vårt hus på Nyboms gränd 4 var väl egentligen förfärligt orustat och nedgånget. Men vi var unga och lyckliga, Jan och min fosterfar rustade huset och byggde till, och jag fick min lilla hytta. Jag kunde ingenting till en början, det vara bara att prova, och prova igen. Smältugnen byggdes av en lokal murare, och han visste väl inte heller vad han gjorde riktigt. Vi bara gjorde, och det bara blev. Som en rad happy accidents.

Idén hade kommit till henne; om man kunde lära sig dreja måste man kunna använda glaset på samma sätt. Och visst kunde man. Åsas huvudlärare i keramik på Konstfack var formgivaren Stig Lindberg, som var konstnärlig ledare för Gustavsberg och vars kanske mest kända elever blev glaskonstnärerna Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien. Genom hans försorg fick Åsa studera två månader i Amsterdam och vid Royal College of Art i London.

– Enskilda solitärer som ägnat sig åt att blåsa glas i små verkstäder har alltid funnits. Och tidigare hade uppdelningen mellan formgivare och glasblåsare varit strikt. Men studioglaset, med den konstnärliga utbildningen i grunden, blev något nytt. Att som formgivare själv blåsa sitt glas blev det absolut nya och heta i världen 1968. Jag blev först i Europa.

Den 15 mars invigdes Åsas första verkstad.

– Det var stort. Och i och med att det var så nytt fick jag väldigt mycket publicitet till en början. Folk hade aldrig sett något liknande, allt jag tillverkade hade en strykande åtgång och hjulen bara snurrade på.

Hon tar ner tre små charmiga glas från en hylla. Happy accidents. De första alstren, de första stegen på en lång och rolig karriär.

– Jag fick uppleva en situation för svenskt konsthantverk som jag tror är få förunnat. Studio- och konstglas växte enormt, under många år var jag pionjär och for på utställningar och konferenser runt hela världen. Jag fick vara med om så otroligt mycket spännande och roligt, fick se länders finaste hantverk och behandlades som en drottning när jag kom på besök ute i världen.

Åsa blåste glas för kejserliga kronprinsparet i Japan, stora lådor med hennes konst skickades jorden runt, och under en Eriksgata genom Sörmland 1980 besökte det svenska kungaparet hennes verkstad. 1990, på Åsas 50-årsdag, flyttades hyttan upp till det gamla vattentornet ovanför kyrkan, då en bortglömd och otillgänglig plats. 1999 öppnades Brandt Contemporary Glass, och Åsa var initiativtagare till Glasakademin som bildades i Torshälla samma år. Hon blev mottagare av en mycket lång rad stipendier, hon skapade nästan lika många offentliga utsmyckningar i Sverige (och en i Japan), och hennes konst finns representerad i en rad länder.

Den utvecklingen för glaskonsten kommer inte tillbaka, konstaterar hon. Från mitten av 00-talet började svenska glasbruk lägga ned. Råmaterial, el, gasol, olja – allt blev dyrare, och marknaden föll. I dag växer intresset för studioglaset så smått igen. Men jämfört med 80- och 90-talen är priserna fortfarande halverade.

2006 avslutade makarna verksamheten, av flera anledningar.

– Vi slet så hårt hela familjen, men inkomsterna räckte inte. De sista åren hade vi runt 40 000 besökare per år till vår öppna verksamhet, och tog ingen entré till utställningarna. Många trodde att vi hade ekonomiskt stöd av kommunen, men det får inte ett privat företag.

Situationen blev till slut ohållbar.

– Vi försökte utveckla verksamheten men grannarna klagade och tyckte det blev för mycket trafik upp till oss. Vi fick verkligen känna på Jantelagen, och jag hoppas att de ibland tänker på vad de bidrog till, säger Åsa och tittar långt bort i fjärran.

– Men, de där tråkiga minnena spolar jag helst bort ur hjärnbalken. Och jag var 66 år, hade ju uppnått pensionsålder ändå. 40 år är en ganska lagom längd på ett yrkesliv, jag var färdig.

Sedan dess har hon ägnat sig åt familjen, åt butiken på Menorca och åt att lära sig spanska.

– Det här är fjärde året vår butik håller öppet april-oktober. Vår yngste son sköter den dagliga verksamheten och jag är där så mycket jag kan. Det är så spännande att få uppleva en annan kultur. Där lever vi ett helt annat sorts liv, fyllt av kultur, musik och folkliv, en bra omväxling till livet på berget i Torshälla.

Under vinterhalvåret pluggar hon – sur på sig själv över att hon inte passade på att lära sig spanska när hon var ung – medan maken jobbar.

– Jag skulle kunna flytta ner permanent, men Jan skulle inte trivas. Han älskar att vara hemma. Och vi kan ju inte bo finare här heller.

Hon gläds i dag åt att det finns ett intresse bland konststuderande ute i världen att veta mer om studioglasets historia. Ungdomar som ska skriva avhandlingar i ämnet hör av sig till Åsa, vars namn de snart hittar i dokumentationen kring konstformen. Senast i raden att skriva till henne är studenter från Polen respektive Portugal.

– Det är kul. Man är fortfarande inte helt bortglömd. Den som vill skriva om studioglas och börjar leta bakåt hamnar förr eller senare i Torshälla. Jag var ju med en del ute i världen.

Och det är hon fortfarande. Åsa har nyligen deltagit i en glaskonstkonferens i Venedig, och i sommar representeras hon i en 80-talsutställning på The Glass Factory på Boda Glasbruk. Hon donerade en samling av sina alster, tillsammans med ugnen, glasblåsarbänken, lite verktyg och sina pipor till Sveriges glasmuseum i Växjö. Detsamma gjorde ett 70-tal av Sveriges övriga konstnärer, formgivare och konsthantverkare som jobbar eller har jobbat med glas. I höst firar utställningen, som visar studioglasrörelsens utveckling från 1968 och framåt, tio år.

– Jag har lovat att lämna hela mitt arkiv, med klipp och katalog till Växjö. Jag är fortfarande tacksam över att Sparbanksstiftelsen Rekarne bidragit till att jag kunde göra min katalog, som jag haft stor nytta av. Och jag hade tänkt att jag själv skulle skriva mer, om de här åren och om min karriär. Men att sitta och rota i det som varit i min ålder... Nej, då är det bättre att se fram emot de få år man har kvar.

– Jag har känt mig så frisk och kry, men när Ulrica Hydman-Vallien hastigt dog fick jag mig en tankeställare. Man påminns om att livet är ändligt.