Det är en solbränd Petter Lidbeck som tar emot oss i lägenheten på Södermalm i Stockholm. För bara ett dygn sedan var han i Västindien på semester, vilket var "underbart" intygar han, men nu väntar vardagen igen med nordvästliga vindar och arbete.

Som författare är han mest känd för sina barnböcker. Under åren har det blivit ett femtiotal och fler är på väg. I vår kommer thrillern ”Ett annat jag – Projekt Gemini” som han skrivit tillsammans med Carin Gerhardsen och som främst riktar sig till barn i bokslukaråldern, nio till tolv år.

Jag har snöat in på den gruppen. Överhuvudtaget är barnboksvärlden en trevlig värld. Bättre läsare kan man inte få. De är väldigt direkta, antingen gillar de boken eller inte.
Artikelbild

| Petter Lidbeck hör till våra främsta barnboksförfattare och har gett ut närmare femtio böcker. ”Jag fastnade barnboksträsket, och det är ett väldigt trevligt träsk”, säger han.

Vad är viktigast med en barnbok?
 Att den är tillräckligt rolig för att de ska vända blad. Det är ju samma som för vuxna. Skillnaden är att barn är nybörjare och läser väldigt långsamt och noga. Därför måste man vara ganska så strikt och inte blaja ut för mycket om väder och kläder. Det blir desto mer mellan raderna. Ju mindre man skriver ut desto tydligare blir bilden.
Eller… äsch, jag vet inte vad skillnaden är. Det viktigaste är att de fortsätter att läsa.

Med vänsterhanden

Artikelbild

| "Alla tror att det är lätt att skriva för barn – det trodde jag också. De är väldigt direkta, antingen gillar de boken eller inte", säger barnboksförfattaren Petter Lidbeck.

Som barn beskriver Petter Lidbeck sig själv som en urusel läsare. I stället brukade han fantisera ihop sina egna världar. I tjugoårsåldern började han drömma om att bli författare. Kruxet var att hitta ett bra ämne att skriva om. Det fick han i samband med att han och hustrun Lotta adopterade dottern Linnea, vilket resulterade i adoptionsboken ”Linnea från Yujiang”.

Två år senare kom första barnboken ”Pappa på Söndag”. Han berättar att det började med att han skickade in ett bidrag till en barnbokstävling där vinsten var 50 000 kronor.

Artikelbild

| Barnboksförfattaren Petter Lidbeck fyller 55 år.

 Alla tror att det är lätt att skriva för barn – det trodde jag också. Så jag skrev med vänsterhanden och var övertygad om att jag skulle vinna. När jag inte gjorde det blev jag väldigt besviken.

Fördomar drivkraft

Men efter en några omarbetningar blev den ändå utgiven och så var allt i rullning. Nu hör Petter Lidbeck till en av våra främsta barnboksförfattare som prisats och getts ut i flera länder. Några vuxenböcker har det också blivit. Bland de mest uppmärksammade är dem under pseudonymen Hans Koppel.

Du har sagt att alla författare egentligen skriver en och samma bok. Vad är det för bok du skriver?
 Ingen aning. Alla skriver väl för att förklara sig, och göra sig själv tjusigare än vad de är. Men ett återkommande tema är ens egna fördomar.
Hur menar du?
 Till exempel anser jag att det är fel människor som tvivlar på sin förmåga. Vår tids största myt är "lön efter ansvar". Har det någonsin funnits en börs-vd som tagit hälften så mycket ansvar som en undersköterska eller en dagisfröken? Det är i alla fall min fördom och det är en bra drivkraft när jag skriver, att få ge min egen bild när jag ser att den krockar med andras.

Stora komplex

Men den största drivkraften är ändå hans egen djupa konflikträdsla, förklarar han:

 Det gör att det blir ett glapp mellan allt det man vill säga och det knappa man förmår. Det är väl det jag försöker överlappa med att skriva. Det är bara när det skaver eller när en människa krackelerar som hon är intressant. Det är väl därför man utsätter sina fiktiva gestalter för svåra prövningar.
 Och jag tror att om man ska ägna sig åt att skriva måste man ha en stor känsla av otillräcklighet, ha tillräckligt stora komplex helt enkelt. För de som är självbelåtna får sällan ur sig något som är intressant. Det finns bara två sorters författare, de som tror att de kan skriva och de som vet att de inte kan. De senare är i regel bättre.
I vilken grupp är du?
 Haha, det har jag ingen aning om. Att tro att man kan skriva är bara stöddigt.
Men du har ju ändå gett ut närmare femtio böcker.
 Ja, men jag önskar att jag hade kunnat skriva om varenda en. Man kommer inte många rader i sina egna böcker förrän man tänker – ”nä, men va fan, hur kunde jag?”. Varje utropstecken man använder ångrar man, även om de kändes rätt i stunden.
 Men semikolon har jag aldrig använt och det är jag väldigt stolt över. Det borde strykas överallt. Även om man vet att det ska stå mellan två självständiga satser ska man aldrig, aldrig använda det.