Kanske får jag skylla mig själv som något sensationslysten kastade mig över årets kanske mest omtalade skilsmässoskildring, men jag hade faktiskt inte väntat mig fullt så många utstuderade elakheter i Ebba Witt Brattströms skönlitterära debut, "Århundradets kärlekskrig".
Bokens "Han" och "Hon" gestaltas genom dialoger där de båda avhandlar sin 30 år långa kärleksrelation som nu är stadd i upplösning. De känner varandra utan och innan och har fortfarande starka känslor för varandra. Därför är båda också mycket skickliga i att såra den andra.
Det är omöjligt att i dag möta Ebba Witt Brattströms par och deras kärlekskrig utan att dra paralleller till författaren själv och hennes exman, författaren och akademiledamoten Horace Engdahl, och deras skilsmässa 2014. Särskilt som romanen handlar om två högprofilerade kulturpersonligheter, "Han" sitter i "Styrelsen", "Hon" arbetar vid "Departementet". En god portion av deras fajt handlar om yrkesmässig status och utrymme i offentligheten.
"Man kan inte styra hur folk läser. De kan få börja med den ingången och sedan förstå att skildringen är så mycket mer. Den har bäring på vad väldigt många människor upplever i destruktiva parförhållanden.", har Ebba Witt Brattström sagt i en intervju i Dagen Nyheter.
Jag måste ge henne rätt. Att reducera "Århundradets kärlekskrig" till en privat uppgörelse vore orättvist mot romanens "Hon" och "Han". De bär fram scenarier som troligen präglar många bittra separationer.
Redan i bokens inledande gräl känner jag igen hårresande vittnesmål från flera vänner som gått igenom upplösningen av en långvarig kärleksrelation: "Hon" går i terapi och vill ha med sig partnern. "Han" vägrar och förlöjligar dessutom hela idén om att ta professionell hjälp med relationen.
"Han" säger:
Jag går aldrig mera dit.
Det är en charlatan
som alla psykoanalytiker."
Jag känner också igen hur "Han" önskar sig tio minuter utan att "Hon" hävdar sin "moraliska förträfflighet".
"Hon" kommer med ständiga nålstick och säger saker som:
"Du visste att jag var feminist
när jag plockade upp dig
ur rännstenen
och gav dig ett liv."
Sådär bara fortsätter det. "Hon" och "Han" är så upptagna av sin egen ilska, sorg och besvikelse över det som sker att de inte förmår att lyssna på varandra och tar varje utsträckt hand som ett angrepp, så att de missar alla möjligheter till försoning som dyker upp här och där på de 179 boksidorna.
Som läsare känner man sig som en fluga på väggen i ett högborgerligt vardagsrum där de två invånarna beter sig riktigt illa. Det är skickligt men obehagligt, men inte lika otäckt som bokens andra tema som är svårare att ta in och förstå. I dialogen framskymtar att "Han" är en dubbelnatur, en Dr Jekyll / Mr Hyde som inte tar till hån och hot om våld. Han blir bland fysiskt våldsam. "Hon" har blåmärken och är rädd. Hon säger:
"Men jag fruktar
för min säkerhet
i din närhet.
Bara du höjer handen
för att ta ett glas ur skåpet
duckar jag."
Ändå har "Hon", den medvetna feministen, stannat. Inte förrän på sista raden går "Hon" går - eller rättare sagt, slänger ut "Han". Då kan man inte tänka något annat än "Äntligen!"