Palestina Solomon visar runt i det låga stenhuset som har varit hennes hem i omkring 20 år. I ett av de tre rummen bor hon själv med sin man, tillsammans med ena dottern och hennes familj – och så nioåriga barnbarnet Felix Solomon.
– Min mamma och pappa är i Sverige. De jobbar för att de ska kunna bygga ett hus. Det är för att jag ska få det bättre, säger han när vi träffas i Crovu i början av november.
Det är farmodern som ser till honom under tiden som mamma Nicoleta och pappa Robert är borta. Till jul är det ett år sedan de kom till Strängnäs för första gången, men de har rest hem några gånger. Robert Solomon har varit även på andra platser i Sverige och Norge för att söka försörjning. Han var bland de första som åkte från Crovu för snart tre år sedan, berättar han.
– Jag har varit i Södertälje, Stockholm, Sundsvall, Oslo... men Strängnäs är bättre. Jag upplever att människor är mer öppna här, i alla fall de flesta. Det finns de som inte är goda, också. En del tittar snett på mig och vill inte hjälpa, säger han.
Föräldrarna jobbar, säger Felix Solomon, men faktum är de också tigger. Nicoleta Solomon sitter vanligtvis utanför matbutiken i Åkers styckebruk om dagarna, där hon ber om Åkerbornas växelpengar.
– En bra vecka kan det bli 100 kronor, max. En dålig dag får jag inga pengar alls. Det känns inte bra att sitta där, och nu börjar det bli väldigt kallt ute. Det är inte ens värt att försöka förklara hur illa det känns, säger Nicoleta Solomon när vi träffas i mitten av november.
Robert Solomon har försökt att jobba i Strängnäs med omnejd, och har fått vissa uppdrag. Han har klippt gräs, putsat fönster och hjälpt till att bygga. Jobbuppdragen har dock blivit allt färre, säger han. Och han vill inte tigga om pengar.
– Jag har ingen plats att sitta på, alla platser är tagna av de som kom till Strängnäs först, säger han och på frågan vem som bestämmer över platserna svarar han:
– Det gör vi själva. Men jag vill inte sitta ner, jag är en man som vill jobba.
Det andra rummet i Palestina Solomons hus är Nicoleta och Robert Solomons, när de är hemma i Crovu. Rummet är några meter långt och ungefär lika brett. Det fungerar som såväl sovrum som vardagsrum. Något kök finns inte.
– Jag ber till gud för deras skull. Jag har hört att de får hjälp i Sverige. De får sova i kyrkan och människor försöker att hjälpa dem. Svenskarna är goda människor med stora hjärtan, säger Palestina Solomon.
I det tredje rummet i hennes hus bor en annan dotter, Mariana Solomon, med sin familj. När vi besöker Crovu har hon precis lämnat sin man Valentin Calin med de två döttrarna, för att ännu en gång söka lyckan i Strängnäs för familjens skull.
– Jag var i Strängnäs i en månad i mars. Det gick inte bra, jag åkte hem igen. Jag fick bara ihop pengar som räckte till min biljett tillbaka och till lite målarfärg för att måla om väggarna här inne, berättar Valentin Calin, som ska bli far för tredje gången – Mariana Solomon var gravid i tredje månaden när hon satte sig på bussen till Sverige.
Det är trångt i det låga stenhuset, men det finns många i byn som bor trängre och har det sämre. Kanske är det därför Robert Solomon säger "not so bad, not so good" när han ska berätta hur han har det hemma i Crovu. Inte så dåligt, inte så bra.
– Vi är glada för vad vi har men skulle vilja ha något mer, säger han.
Som många andra unga romer i Crovu har paret fått en 300 kvadratmeter stor tomt av myndigheterna, i utkanten av byn. Marken måste bebyggas för att de ska få ha den kvar, men ännu har bygget inte kommit igång. Att bygga ett helt nytt hus skulle kosta 10 000 euro, motsvarande ungefär 93 000 svenska kronor, uppskattar Robert Solomon som själv har haft ströjobb i den rumänska byggbranschen.
– Om jag bara får jobba här i Sverige så kan jag få ihop 1 500 kronor på en vecka. Men nu har det gått två veckor utan att jag har haft något jobb. Jag har inte fått in några pengar alls, säger han.
Nicoleta och Robert Solomon har planerat att resa hem till Crovu efter nyår. Men de tror att de kommer att komma tillbaka till Strängnäs. De tror att de har större chanser att få in pengar i Sverige, än i Rumänien. Robert Solomon kan inte gissa hur lång tid det kommer att dröja innan familjen har fått ihop de pengar som krävs för att bygga huset i Crovu. Ett år? Tio år?
– Om vi hade möjligheten skulle vi flytta hit till Sverige, men det är väldigt dyrt att bygga ett hus och bo här, säger han.
Hemma i Crovu går Felix Solomon i skolan om dagarna. Han tycker det är roligt i skolan, framför allt idrottslektionerna. På sin fritid brukar han vara med sin bästa kompis Silvio, de brukar vara ute i Crovu och leka olika lekar och prata om bilar.
– Jag vill bli bilmekaniker när jag blir stor. Jag tycker väldigt mycket om bilar, säger Felix Solomon och ögonen glittrar när han berättar om sin drömbil: en Bugatti.
Nicoleta Solomon gick själv i skolan bara till andra klass. Hon var äldst av fem syskon, och när föräldrarna lyckades hitta något jobb var det hennes ansvar att ta hand om sina bröder och systrar. Att Felix Solomon ska gå klart skolan är viktigt för henne, säger hon.
– Allt vi vill är att hans liv ska bli bättre än våra liv.