Madelan Solomon saknar sina föräldrar. Han är åtta år gammal och bor i Crovu, en by på den rumänska landsbygden som har omkring 2 000 invånare. Mamma och pappa är i Sverige, i Strängnäs – ett fjärran land och en okänd stad, på många sätt olik den verklighet han är van vid.
– Jag saknar dem varje dag. Ibland kan vi prata i telefon. Jag vet att de är i Sverige men jag vet inte riktigt vad de gör där, säger han, när vi i början av november träffas på en av de dammiga grusvägarna i det bostadsområde som utgör hans hemmiljö.
Madelan Solomon är ett av många barn i Crovu som inte har sina föräldrar hemma. Constanța Oancea och Vasile Solomon är bara två av de för tillfället omkring 35 romer som har rest från Crovu till Strängnäs eller Mariefred, i hopp om att få ihop mer pengar än de har möjlighet till i sin hemby och sitt hemland. Många andra Crovubor har rest till andra städer i Sverige eller till andra länder i Europa, på jakt efter lyckan.
– I Rumänien kan vi bara jobba för att kunna äta. Här i Sverige har vi chans att få ihop lite mer pengar, berättar Vasile Solomon.
Hemma i Crovu har han och hans två bröder en bil som är utrustad med en vedklyv. När andra i byn behöver få sin ved kluven rycker de ut. De får inte betalt i pengar, men kan på så sätt byta sig till exempelvis matvaror.
Vasile Solomon säger att han tar de jobbmöjligheter han får hemma i Crovu, men berättar också om hur han blivit lurad.
– Jag jobbade på ett bygge i en månad. När jobbet var klart så fick jag inte betalt av chefen. Jag fick inga pengar alls, säger han.
Det var för sonens skull som paret bestämde sig för att resa till Strängnäs, liksom flera andra från byn hade gjort före dem.
– De som kom tillbaka till Crovu sa att människorna i Strängnäs har goda hjärtan och att de gör vad de kan för att hjälpa oss, berättar Constanța Oancea.
Första gången Constanța Oancea och Vasile Solomon kom till Strängnäs var i februari i år, då stannade de i två månader. Under sensommaren kom de tillbaka, men denna andra gång i Strängnäs är det svårare att få in pengar. Tidigare fick de ströjobb regelbundet; de städade i folks hem och arbetade i trädgårdar. Jobben fixades fram av privatpersoner som har engagerat sig i romernas situation.
– Under de tre månader vi har varit här den här andra gången så har vi fått jobbuppdrag kanske tre dagar, säger Vasile Solomon.
När Constanța Oancea och Vasile Solomon fick jobb kunde de få ihop 1 000 kronor i veckan. Med en pappersmugg i handen utanför någon av matbutikerna i Solbergaområdet eller i Strängnäs centrum blir summan mindre.
– I dag har jag fått ihop 20 kronor, säger Constanța Oancea när vi ses, en råkall eftermiddag i mitten av november när Strängnäsborna skyndar in i varuhusvärmen i Solberga.
20 kronor är vad en dags tiggande i genomsnitt ger numera, berättar paret. Ibland blir det mer, ibland mindre. Med tiden har de lärt sig hur mynten i muggen kan bli så många som möjligt på en dag.
– Det viktigaste är att sitta på ett ställe där det är mycket folk. Äldre personer ger mer pengar än de yngre. Mest pengar brukar det bli på fredagar. Fredagen för två veckor sedan fick vi ihop 120 kronor i Strängnäs centrum, berättar Vasile Solomon men tillägger att han inte har varit i närheten av en sådan summa vid något annat tillfälle.
I Crovu bor paret hemma hos Vasile Solomons mamma, Mimi Prichindel. Tre familjer, sammanlagt 14 personer, bor tillsammans i tre sammanhängande byggnader. Det finns elektricitet, men inte sådana faciliteter såsom ett kök. Det är också farmodern som ser efter Madelan Solomon när hans föräldrar är i Strängnäs.
Madelan Solomon går i första klass i Crovus grundskola, som ligger på tio minuters promenadavstånd från hans farmor. Han lär sig att läsa och att skriva, och säger att han tycker om att gå i skolan. På kvällarna ser Mimi Prichindel till att han gör läxorna.
– Jag vill bli polis när jag blir stor. Då ska jag göra något bra för vår by, säger Madelan Solomon.
Hans far har aldrig gått i skola, hans mor hoppade av efter årskurs åtta.
– När jag var barn så ville jag utbilda mig för att bli något, för att på så sätt kunna hjälpa mina föräldrar. Men jag hade inte möjlighet att fortsätta. Mina föräldrar hade inte råd att ge mig skor eller kläder, säger Constanța Oancea.
Liksom många andra unga Crovubor har Constanța Oancea och Vasile Solomon fått en bit mark till skänks från myndigheterna. De berättar att de har börjat bygga grunden till det som någon gång ska bli deras eget hus. Men nu inser de att den andra resan till Strängnäs inte kommer att inbringa de pengar som de hade hoppats på. De vet inte ens om de kan resa hem till jul, som de hade planerat.
– En bussbiljett kostar 1 200 kronor per person. Vi har inga pengar alls. De pengar som vi får in på en dag måste vi köpa mat för. Kan du hjälpa oss att komma hem? undrar Vasile Solomon.
Constanța Oancea och Vasile Solomon saknar sin son. Det går inte en dag, inte en timme, utan att Constanța Oancea tänker på honom och undrar hur han har det.
– Allt vi gör är för att Madalan ska få en bättre framtid. Jag vill att han ska få allt det som jag aldrig har haft, säger hon.