Fort ska det gå i ekorrhjulet och tusen bollar ska hållas i luften. Till slut sitter vi som flugan i spindelväven.
Precis där fastnar också Growths dansare när de i förtvivlade rörelsemönster visar hur livet blir när tiden knappt räcker till för att andas. Alltmer desperat vrider de sina kroppar i fåfänga försök att hinna, att räcka till och att vara till lags. Ibland används uttrycket "gå in i väggen" som synonym till utbrändhet. Här är det precis vad som händer också rent fysiskt när koreografen Grant vad Ster låter dansarna försvinna in i scenens stora transparanta tygmassa. De går in i väggen - och fastnar hopplöst hjälplösa i det nät vi kanske faktiskt väver åt oss själva?
Hursomhelst - snudd på slocknade rasar dansarna ihop. Men det pyr i brasan och sakta kravlar de sig upp igen, vänder sig mot varann och ljuset och tycks hitta ett nytt förhållningssätt. Slutscenen kan man med lite god vilja se som bilden av homo ludens, "den lekande människan" - som inte bara arbetar utan även emellanåt hinner med att skapa, leka och - andas.
Visuellt är "Adagio for a hacked life" en mycket vacker föreställning. Dansarnas blekblåa dräkter, det böljande vita skynket och kroppar som utan att blinka utför de mest hals- och benbrytande konster. Ett särskilt lyft står Nceba Gongxekas sång för. Fredagskvällens föreställning i Eskilstuna är inställd på grund av sjukdom. Nästa chans att se "Adagio for a hacked life" är i Katrineholm på lördag.