Vi träffas i Komvux lokaler i centrala Eskilstuna. Louise Silvertorp vill berätta om mardrömsåren genom hela grundskolan, och om himmelriket hon fann på Komvux, där hon äntligen fick den hjälp hon behövde för att få studierna att flyta på.
– Hoppas jag inte börjar gråta nu, säger hon.
– Det här är känslosamt för mig, men jag brinner för att få dela med mig av min historia, som förhoppningsvis kan hjälpa andra.
I dag pluggar Louise engelska, matte och svenska med individuell studieplan. Hon går andra året på Delta, som är Komvux avdelning för vuxna studerande med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, och stormtrivs.
Men så har inte alltid varit fallet.
Hon har alltid känt sig lite annorlunda och missförstådd. Med myror i byxorna hade hon svårt att sitta still, och kombinerat med en livlig fantasi och ett rikt dagdrömmeri blev Louise felaktigt anklagad för att vara både lat och ointelligent i skolan. I själva verket skulle det i utredningar senare visa sig att Louise har en hög intelligens.
– De var jätteelaka mot mig. Speciellt lärarna, som skulle ’uppfostra’ mig och som kallade mig bortskämd och utan begåvning. Ingen har velat förstå.
Louise fick byta skola ett antal gånger, utan framgång.
– Jag minns speciellt en lärare, en specialpedagog, som låste in mig på toa och ringde min mamma för att hon skulle komma och hämta hem mig. Det minnet, och andra obehagliga, ligger kvar i mig och skaver.
En rektor sa åt Louise att hon borde gå i särskola. Men hon hade ju inte alls de problemen. Tvärtom skrev hon ofta full pott på proven.
– Jag hade ju bara koncentrationssvårigheter. Läxor var det värsta, jag kunde inte sätta mig och tänka på dem när jag kom hem, det blev för mycket efter en hel dag i skolan. Jag hade önskat att jag kunnat få hjälp med läxorna i skolan i stället.
Också barn kan vara elaka mot den som är lite udda.
– Jag var ju inte som alla andra. Jag hade bara någon bästa vän, men inte många kompisar. De mobbade mig både på nätet och fysiskt, knuffades och tog min mössa. Lärarna såg, men gjorde inget. På lågstadiet satt jag ofta inne på toa och ville bli vuxen... Vissa gamla klasskamrater mobbar mig än i dag, hånar mig och sprider rykten.
Louises mamma misstänkte redan tidigt hur det stod till med dottern.
– Hon har berättat hur busig jag var som liten, att jag älskade att klättra i träd och inte kunde sitta still, hade bestämda åsikter om allt och ställde tusen frågor. Hon kämpade i många år för att få mig utredd, men ingen tog tag i det.
– Mamma har gjort allt för mig, hon har varit min stöttepelare och i dag har vi en jättefin relation.
När Louise var 13 år och gick på högstadiet gjordes en utredning - som tydligt visade att hon har ADHD. Och så hamnade hon i observations-klass - där hon inte heller hörde hemma.
På gymnasiet blev det sedan basklass; undervisning för elever i gymnasieåldern som inte klarat av grundskolan. Hon fick lite bättre hjälp, men det var först när hon började på Komvux som känslan av att ha blivit bortglömd av vuxenvärlden släppte.
– Det var helt fantastiskt att komma hit. Både betygen och självförtroendet förbättrades direkt. Tänk om jag fått den här hjälpen från första början, vilken skillnad det hade varit. Lärarna hjälper mig att planera och strukturera arbetet, ger mig beröm och gör skolan till något roligt att gå till. Jag har lärt mig en bra studieteknik, undervisningen är flexibel och ingen dömer mig. Här känner jag mig trygg. Äntligen får jag vara mig själv, jag behöver inte längre kämpa för att passa in.
Louise Silvertorp är kritisk till hur svenska skolsystemet funkar. Hon vill se mindre klasser och mer resurser, fler utbildade lärare som i ett tidigt skede tar sig tid med elever med diagnoser.
Och så önskar hon att människor kunde läsa på lite.
– Det finns så mycket okunskap. Det jobbigaste är att de verkar tro att man är tatuerad över hela kroppen och typ en brottsling när man har ADHD. Långt ifrån alla är utåtagerande, och vi är inte dumma i huvudet. Vi är helt vanliga personer med ett individuellt funktionshinder vi kämpar med. Det gäller att ta sig över hindret, och det går fast det kan ta tid. Man får inte ge upp.
Louise beskriver sitt eget funktionshinder på ett sätt man enkelt begriper.
– Det är som att hjärnan ibland går på högvarv, som en torktumlare därinne, med en miljon tankar som virvlar runt. Tittar jag på en film kan jag fastna i detaljer och går det för långsamt tappar jag koncentrationen. Samma sak kan ske när jag lyssnar på när du pratar. Men det är bara koncentrationssvårigheter, jag är inte ointresserad av vad du säger. Jag har också svårt med ljud när jag ska koncentrera mig, kan till exempel höra klockan och fläkten i samma ljudnivå som den som pratar.
När Louise var yngre var hon väldigt impulsiv och tog snabba beslut. Kognitiv beteendeterapi, KBT, och Aggression Replacement Training, ART, har lärt henne att analysera sina val och handlingar. Hon har fått kontroll över impulsiviteten.
– Men jag är överaktiv och tidsoptimist, glömmer ofta saker jag håller på med och är i sista sekunden med allt, får ofta springa för att hålla tiderna. Jag kan gå helt upp i en uppgift och efteråt känns det som att gå in i väggen. Jag tror att många tänker att jag är lat och inte orkar göra klart saker. Men när jag gör något använder jag hela min själ och hela mitt hjärta.
Hur vill du bli bemött?
– Respektfullt, och gärna nyfiket. Jag berättar gärna, och skulle i framtiden vilja föreläsa i ämnet. Jag vill hjälpa andra ta tag i sina liv, vill berätta för dem att det aldrig är för sent. Tyvärr tror jag att många som har ADHD använder det som ett frikort, de gömmer sig bakom sin diagnos. Men det tycker jag inte samhället ska acceptera.
Man måste försöka och inte vara rädd att misslyckas, tycker Louise, som jobbar på att utmana sig själv. Att ställa upp på en intervju i tidningen var ett stort steg att ta.
Men medicinen hon äter gör henne lugnare och mer koncentrerad, och genom många års terapi har hon lärt sig att bättre ta sig an de dagliga utmaningarna.
Att motionera hjälper också till att få ut ilska ur systemet, och hon har tränat mycket kampsport genom åren. Även kosten påverkar välmåendet, socker kan till exempel trigga igång stressen i kroppen.
Humor har blivit ett av Louises viktigaste redskap i det vardagliga livet.
– Allt kan inte vara så seriöst jämt. Det är himla skönt att skämta om det jobbiga ibland. Ironi hjälper verkligen, säger hon och konstaterar att många med ADHD skulle bli framgångsrika komiker. Vilket ett antal redan blivit.
Andra kända ADHD:are utmärker sig genom sin höga intelligens. Faktum är att ett antal av världens genom tiderna smartaste och mest kreativa människor har eller haft ADHD.
– Det inspirerar att veta att människor som Bill Gates har ADHD. Många av oss är väldigt kreativa – men med dåligt självförtroende. Vi är färgstarka, envisa, ambitiösa, snabbtänkta. När du hittar de rätta hjälpmedlen och verktygen är det underbart att ha ADHD.
Men ibland orkar inte Louise hålla humöret uppe. Vissa dagar är ADHD hennes värsta fiende.
– Jag har dagar när jag knappt orkar ur sängen. Ibland känns det som att man springer ett maraton med bly i skorna. Minsta sak blir jättestor och man känner sig allmänt värdelös
Hon har fått lära sig att planera och strukturera i tillvaron, se till att ha ett bra nätverk av människor omkring sig ' och att be om hjälp.
– Här på Delta får jag ha en dålig dag, de förstår och ställer inte krav.
Efter Komvux tänker Louise förverkliga sina högskoleplaner och gå socionomlinjen, med målet att hjälpa ungdomar som farit illa, coacha dem till att tro på sig själva. Men hon gör det för sin egen skull också.
– Jag tänker motbevisa alla dem som svek mig under min skoltid.