Ingen av dem glömmer någonsin 20 september 1983. Eller tiden före den stora dagen. Iréne som bodde i Grekland vid tillfället kom hem så fort hon blev kallad. Systern behövde en njurdonation.
Sammanlagt fanns sex syskon i familjen Vold. Iréne bedömdes efter prover som friskast och därmed lämpligast som donator.
– Vi kunde varit enäggstvillingar, så lika var vi medicinskt, och tack vare det fungerade Irénes njure så bra i mig redan från start. Jag behövde inte äta så starka mediciner mot avstötning, och det är nog därför den hållit så fint. Att leva med samma transplanterade njure i 30 år är ovanligt, konstaterar Inga-Lill.
Eftersom hon aldrig behövde stå på en lång väntelista, och fick en så välfungerande njure, vaknade hon upp – och var frisk. Full av energi och livslust.
– Medan jag mådde pyton, skrattar Iréne.
– Hon fick ett litet operationshål, jag skars upp rejält. Av misstag punkterade de också en lunga när njuren togs ut. Och så hade Inga-Lill mage att klaga på att hon fått den minsta njuren, skämtar hon.
De skrattar så tårarna rinner åt minnena av cirkusen i rökrummet de där första dagarna på Huddinge sjukhus. Inga-Lill fick varken röka eller dricka kaffe men njöt av fulla muggar när hon smög till sig både kaffekoppar och cigaretter, medan syrran satt bredvid och mådde tjyvtjockt.
Det här var startskottet för ett helt nytt liv för Inga-Lill, som bara var nio år när njurarna packade ihop.
– Jag minns att jag gick till skolläkaren, svullen i ansiktet och vansinnigt trött. Han lade in mig omedelbart och förklarade att vi nog fick räkna med sex veckor. Jag blev kvar på Mälarsjukhuset i sju år.
Hon hade fått kronisk njurinflammation efter mässlingen. Långa sjukhusperioder varvades med kortare perioder hemma. Besökstiderna var få och stränga, de sammanlagt sex syskonen sågs mycket sällan.
– Skolan fick jag sköta så gott det gick. En lärarinna kom två gånger i veckan och gav mig privatlektioner. Men vissa ämnen, som hemkunskap och slöjd, har jag fått lära mig själv. Det är dem jag är bäst på i dag, skrattar hon.
Som sextonåring skrevs hon ut, fast besluten att vara som alla andra, även om hälsan fortsatte att gå upp och ned. Läkarnas varning om att en graviditet skulle fresta på njurarna ignorerades, när Inga-Lill var 23 år föddes dottern Malin. Tio år senare kunde livet ha tagit slut. Influensa med halsinfektion försämrade njurvärdena drastiskt.
– Tack vare Iréne överlevde jag. Och fick min son Martin 1985.
Iréne vill gärna passa på att intyga att det inte är farligt att donera ett organ. Hon hoppas att andra människor som ställs inför samma fråga inte tvekar.
– Jo visst finns det risker, och dem hörde jag förstås om. Men jag har aldrig känt någon skillnad mellan att leva med en eller två njurar. Och eventuella risker var värda att ta, det är en häftig känsla att veta att Inga-Lill fick 30 år och en son tack vare min ena njure.
Systrarna är bästa vänner. Banden har alltid varit starka, och de blev inte svagare av organdonationen. De är väldigt lika – men ändå inte.
– Jag är lantisen, naturmänniskan som bor på landet och älskar djur och natur. Syrran älskar att resa och det är evenemang och äventyr mest hela tiden, berättar Inga-Lilll.
– Fast stilla är jag inte. Jag tycker inte om att ligga, kliver upp så snart jag vaknat och skulle aldrig komma på tanken att sova middag. Jag har liksom legat färdigt i livet. Enda gången jag är stilla är när jag syr. Och jag har en allt eller inget-inställning till det mesta. Den har nog hjälpt mig många gånger.
Att hon på äldre dar drabbats av artros, ledproblem och benskörhet, kanhända på grund av allt kortison, får hon leva med. Och det gör Inga-Lill så gärna, så länge njuren tuffar på.
– Problemet är att jag aldrig vet hur jag ska tacka dig, säger hon till sin syster.
– Jo men jag vet, svarar Iréne. Vi vet. Det behövs inga ord. Vi är båda i livet och njuter av det i fulla drag.