Jag åt Slagsta glass dyraste glass – på 17 minuter

Okej.

Ett erkännande: det var inte lätt.

Leendet på mannen bakom kassan borde ha avslöjat det. Jag trodde nog bara att ordern: "Det dyraste ni har, tack", gjorde att de såg en vinst för företaget.

Men han garvade också när jag kom tillbaka med en tom skål.

– Åt du hela ensam?

Jag tyckte inte att det verkade som en tuff uppgift. Men så här i efterhand. Ja, det här borde jag kanske aldrig ha gjort.

Att jämföra det som att vara med i Robinson är en överdrift. Men det kändes som att jag förändrades under mina 17 minuter i matchen mot beställningen "Big". 

Det var tufft. Det tog emot. Men det var gott. 

Jag ångrar absolut ingenting. 

Det var nog dessutom den billigaste utelunchen jag ätit på ett tag. För matlådan som väntade på redaktionen behövdes inte. I flera timmar var mättnaden kvar. 

Fått i mig hela kostcirkeln? Nej. Var det värt det? Ja. Det var precis så här min barndom var. Jag kunde äta glass, bullar eller godis i mängder och skippa en måltid. 

Allt kändes bra. Förutom bilresan tillbaka mot redaktionen. Den var inte rolig. Måendet var sådär. Att "Big" är en beställning att dela på gjorde sig tydligt. Nästan så att man behövde spy. 

Kommer jag äta mer glass i helgen? Troligtvis inte. 

Kommer jag att äta mer glass i vår? Troligtvis.