Det hela ska bottna i att hon i sin barndom varit ledsen vid ett tillfälle och räknat med tröst. Men i stället har hon ett starkt minne av att jag sett allvarligt på henne och sagt:
– Du ska veta, Linn, att inget någonsin är så illa att det inte kan bli sämre.
Jo, det är möjligt att jag sagt så. Jag minns inte det riktigt, men det är inte otänkbart.
Krasst sett så är det väl kanske inte riktigt sant, men det finns drag av sanning i påståendet. Ungefär som alla stenhårda figurers favoritdevis som bestämt hävdar att allt som inte dödar dig, gör dig bara starkare.
Också krasst sett kanske det ändå för med sig att man i sitt tänk gör sig beredd på att ha en reservplan om det nu skulle bli så tokigt att originalplanen skiter sig.
På jobbet betyder det att jag gärna vill ha en liten buffert med förhoppningsvis intressanta artiklar, reportage eller krönikor på lager.
Det är alltid bra att ha var gång en nyhetschef kommer med andan i halsen och hävdar att någon annan drabbats av en oplanerad panikattack, eller att ett planerat jobb sprack, eller han som skulle ha krönikan i morgon har just sjukskrivit dig…
Men nu måste jag också ha en bra plan om redaktionsledningen skulle komma fram till att slutsatsen att vi måste – självklart med den största tänkbara sorg i hjärtat - släppa dig till den allmänna marknaden. Vi försökte sälja dina erkänt habila tjänster till Katrineholms Kuriren eller Södermanlands Nyheter, men de skrattar bara och gestikulerar väldigt tydligt avvärjande, så tyvärr…
Vi har inte ens råd att erbjuda dig ett avgångsvederlag, det hoppas vi att du har förståelse för, vi måste försöka fortsätta att skapa ett ekonomiskt utrymme för mängder av saker som vi bara måste prioritera…
Du tillhör visserligen inte den skaran med anställda som anställdes sist, men vi har inte råd att släppa de unga, hungriga, och de klädsamt anspråkslösa ungdomarna som just lyfts in på de avdelningar, som till skillnad mot din, har framtiden framför sig…
Dessutom, min gode Buffert-Braf, kanske de yttrar, så är det enda riktigt säkra med dig att du är ett högst osäkert kort. Man vet aldrig när bussar tvingats inhibera flera viktiga turer, eller till och med linjer, eller när din klockradio går ut i en lika vild som tyst strejk.
Ditt förslag att göra en spännande underhållning av neddragningarna föll inte heller i särskilt god jord, vi kan självklart inte göra en dokusåpa av något i grunden så olyckligt som uppsägningar. Vi tackar för erbjudandet men säger nej tack.
Så där kan tankarna löpa i tider som dessa, det är inte så mycket jag styr själv, det är bara att försöka hålla sig fast att tumla med så gott det går.
Har jag lite tur i oturen om mardrömsscenariot skulle visa sig bli verklighet så slipper jag höra någon lite klämkäckt orera något om att se möjligheterna, stirra dig inte blind på det tråkiga här… Eller också får jag igen för gamla synder och då får jag reda på att det förstås kunde vara avsevärt värre.