Jag vet inte om det bottnar i någon sorts oro för att jag vill vara beredd på att höger hand och arm kan gå ut i vild strejk en dag. Men jag försöker steg för steg utsätta mig för omaket att uträtta saker med vänsterhand.
Det kanske är lite överdrivet, jag vet inte.
Så till den grad har jag nu tränat att det känns lite bakvänt om jag skulle få för mig att på nytt börja borsta tänderna med höger hand, eller greppa datormusen med samma hand.
Jag kastar också hellre både pil och frisbee med större precision med vänstern, men tvingas erkänna att jag sällan växlar över till southpaw när det drar ihop sig till råkurr.
Skriva med vänster hand känns också helt bakvänt. Jag provar ibland, och kan nog med lite träning skriva fullt läsligt, men frågan är vad en grafolog skulle tro. Hon eller han skulle utan tvekan tro att det antingen är någon som skriver med fel hand eller också en ringrostig 100-åring som försöker trycka sig ut.
Historiskt sett var det bara en generation sedan som alla vänsterhänta drabbades av lärarnas vrede om de skrev med "fel" hand.
Det här drabbade min kära mamma, som nästan inga sportjournalister skulle missa att beskriva som Dejefostrade, som var klockrent vänsterhänt. Hon fick ta emot spe, spott och spö för att hon greppade pennan med vänsterhand.
En teori är förstås att det försvårade läsningen om man tänker sig att en vänsterhänt försöker skriva med en penna som doppas i bläck. Men i dag låter det förstås ändå underligt med spöstraff i stället för en övertygande argumentation, speciellt i en så tolerant och vidsynt landsände som Värmland.