Pia Ågren bor i dag i Örebro, men är född och uppvuxen i Eskilstuna och här har hon också bott större delen av sitt vuxna liv. Och efter 14 år med sjuka föräldrar är hon mer än väl insatt i den kommunala äldreomsorgen, såväl hemtjänst som institutionell vård. I dag lever bara Pias mamma Maj. Hon bor på Tunagården, är handikappad och mycket sjuk. Men Maj är helt klar och redig, och det ger dottern en lika klar bild av dagsläget.
I flera år har Pia återkommande skrivit till ansvariga tjänstemän och politiker i Eskilstuna, eller på kommunens Facebooksida, för att kritisera den spariver hon tycker sig se inom äldreomsorgen. Hennes inlägg delas ofta 400-500 gånger.
‒Jag bråkar jämt. Man måste det i dag. När man är sjuk måste man vara frisk för att orka stå upp för sig själv, och när man blir gammal krävs att man har någon som kan föra ens talan. Jag har mejlat såväl socialdemokrater som sverigedemokrater – ingen har svarat mig.
Det är ständigt nya människor som hjälper mamma. Det gör henne förtvivlad.
Nu sällar hon sig till omsorgspersonalen som i protester och manifestationer säger: "Det är nog nu!"
‒ Brottsligt. Det är det enda ord jag hittar, när jag ska beskriva läget där kommunpolitikerna sitter och beslutar över en verklighet de uppenbart inte känner till.
Pia Ågren är noga med att poängtera hur fantastisk hon tycker personalen är på Tunagården och i hemtjänsten.
‒Jag blöder verkligen för dem, Gud vad bra de är! Alltid lika snälla, varma och omtänksamma. Under dessa 14 år har jag bara träffat ett fåtal som inte passat i sina roller. När saker fallerar handlar det alltid om tidsbrist.
När Maj flyttade in här fanns fyra anställda per skift på avdelningen.
‒Sedan har personalen minskats, flyttats om och bytt avdelningar ett otal gånger. Väl sammansatta grupper har splittrats utan hänsyn till deras önskemål. I dag är de 2,5 på elva vårdtagare, och det är ständigt nya människor som hjälper mamma. Det gör henne förtvivlad. Hon är så pass dålig att hon inte kan vrida sig i sängen och inte gå ur den själv, och nya människor tar i henne för hårt och vet inte vad hon behöver hjälp med eller hur det ska göras.
Problemet med svensk äldreomsorg i dag, menar Pia Ågren, är att när människor väl hamnar på boenden är de redan gamla och väldigt sjuka. Deras omvårdnad tar tid.
‒Och jag ser hur personalen kämpar, men det har hänt att mamma fått äta frukost alldeles för sent för att de inte hunnit hjälpa henne upp tidigare. Hon måste lyftas ur sängen, och till det krävs två personer. När jag nu hör att personalen ska bantas ytterligare, hur ska de hinna hjälpa mamma ens med det nödvändigaste?
Mamma Maj, som när tidningen kommer till Tunagården har fått åka upp till Mälarsjukhuset för vård, har många gånger beklagat för sin dotter att hon saknar sysselsättning om dagarna. Hon vill så gärna åtminstone samtala med någon, men ingen har tid.
‒Hon och de andra på avdelningen bara sitter här som i ett väntrum. Två promenader har de rätt till i veckan, men 20 minuter? De hinner på sin höjd ut ur byggnaden och tillbaka.
Det blir extra besvärligt när delar av personalen i dag talar dålig svenska, och inte är utbildade att sköta sjuka människor, hävdar Pia.
‒Det får inte vara så att brukare och personal inte kan förstå varandra. Det skapar en enorm otrygghet hos en gammal människa, som redan är mer eller mindre isolerad från omvärlden på grund av nedsatt hörsel, och som är helt beroende av hjälp med allt från stomipåsar och katetrar till städning och matning. Omsorgspersonal i dag måste ju fixa rubbet.
Besparingarna drabbar inte enbart några, utan oss alla. För gamla blir vi tyvärr allihop.
Det är jättebra, menar hon, att Eskilstuna kommun planerar att bygga ut äldreomsorgen för en massa miljoner om ett antal år.
‒Men alla som är gamla och sjuka i dag då? De som byggt upp vårt land, som tillsammans med sina anhöriga betalat skatt i åratal. Sammanlagt betalar min mamma 10000 kronor i månaden för boende, vård och mat. Då har man rätt att begära den ålderdom, den vård och omsorg, man enligt lag har rätt till.
Pia Ågren drar jämförelser till hur noggrant reglerad skötseln av våra sällskapsdjur är.
‒I Jordbruksverkets regelverk poängteras vikten av meningsfulla aktiviteter och sällskap för hundar, katter och papegojor. Men människor får vi tydligen behandla hur som helst. Det är oetiskt och oförsvarligt.
‒Jag antar att personalen inte får strejka, annars skulle jag säga åt dem att gå ut och sätta sig, och inte komma tillbaka in förrän de har fått politikerna att lyssna. Besparingarna drabbar inte enbart några, utan oss alla. För gamla blir vi tyvärr allihop. Men det har blivit ovärdigt och otryggt att vara gammal i Sverige i dag.