Ex-kollegan fick under torsdagen berätta hur det gick till när hon och 42-åringen startade det gemensamma familjehemsföretaget och hur allt hade utvecklat sig tills bolaget slutligen avvecklades.
‒Om sexskandalen inte hade dykt upp... hade ni fortsatt ändå? frågade åklagare Johan Fahlander.
Ex-kollegan som hade begärt att få vittna utan att 42-åringen satt i samma rum, grät stilla under en stor del av tiden hon vittnade och sa eftertänksamt:
‒Nej. Jag tror inte det. Jag kan villigt erkänna att hon (42-åringen) gick över gränsen, sa hon och berättade att 42-åringen hade blivit mer och mer privat, bland annat när det gällde de flyktingar som företaget ansvarade för.
När publiceringen om sexskandalen sedan kom, brast allt. Kommunerna som hade anlitat företaget för placering av ensamkommande flyktingbarn började omedelbart att ta hem barn.
Allt gick väldigt snabbt, berättade kollegan.
Johan Fahlander:
‒Hur många placeringar hade ni?
Ex-kollegan:
‒Ett trettiotal. Det gick snabbt ner till hälften. Och snart ner till noll. Jag ville bara komma ur det här.
Hon berättade hur hon hade konfronterat 42-åringen och sagt till henne att hon hade kraschat hela firman och att det efter 42-åringens sätt att agera inte fanns något värde kvar i bolaget längre. Hon försökte i skarpa och tydliga ordalag förklara att hon skulle hålla sig borta från företaget men kände att hon inte nådde fram. Svaren hon fick från 42-åringen var "Jag kommer att vara kvar. Det här är inte så farligt. Jag jobbar hemifrån".
Den mesta kontakten de gamla kollegerna emellan sköttes skriftligt.
‒Via sms och mejl. Det är hennes kommunikationssätt, sa ex-kollegan.
‒Vad vet du om 42-åringens relation till sina föräldrar, frågade Johan Fahlander.
‒Hon kunde vräka ur sig sitt missnöje mot dem. Hon tyckte att de bestämde för mycket, la sig i. Hennes pappa styrde mycket och hennes mamma tog ut sin vrede på henne, svarade ex-kollegan.
Johan Fahlander undrade vad som hänt efter sexskandalen.
Ex-kollegan berättade om ett meddelande från 42-åringen som hade etsat sig fast i hennes minne.
‒Det löd "Så, nu har mamma och pappa sagt sitt. Värre kan det inte bli", berättade hon.
Både ex-kollegan och andra som arbetat inom företaget fick frågor om den företagsbil, en Orange VW Touran, som åklagarna menar användes vid mordet och mordförsöket den 3 augusti. Vilka på företaget hade egentligen tillgång till bilen? Var förvarades bilnycklarna? Vem skötte tankning och andra rutiner runt bilen?
Två av dem som använt bilen dagen efter mordet berättade om den fläck, den smuts de upptäckt i bilen.
‒Bilen var smutsig på passagerarsidan. Det såg ut som mörkbrun choklad vid handtaget. Jag frågade min kollega om 42-åringen och hennes barn hade lånat bilen och smutsat ner den, berättade en kvinna som varit anställd i bolaget.
‒Varför tänkte du att 42-åringen hade lånat den? Och var det i tjänsten eller privat? undrade åklagare Jessica Wenna.
‒Privat, svarade kvinnan och berättade att andra kolleger hade berättat att 42-åringen brukade låna bilnyckeln ibland.
Hennes manlige kollega sa ungefär samma saker när han vittnade en stund senare. Han berättade om när han insåg att det som de först trodde var choklad, var blod.
‒Men jag vet inte om det var hon eller jag som först såg blodet. Det var på passagerarsidan fram. På handtaget. Och där man drar bältet, berättade han.
Rättegången fortsätter på måndag nästa vecka och nu återstår några få rättegångsdagar innan slutpläderingarna börjar.