Det är en fröjd bara detta att kunna gå ut utan att fundera på hur mycket man behöver kapsla in sig i värmande extraplagg.
Det känns som det bara var några veckor sedan man tordes gå hemifrån utan att mössa och vantar.
Det är också en lisa för själen att kunna smyga i väg och bada i rent, friskt vatten utan att riskera nedkylning efter tre minuters lögande.
Det är underbart att kunna gå på en skogspromenad framåt kvällskvisten där allt man ackompanjeras av är en koltrast - det gäller att passa på nu för snart tystnar sången.
Och det är ljuvligt att kunna sätta in myggfönstret och sova med vidöppet fönster.
Jordgubbar och grädde som efterrätt efter en inspirerat tillagad nubberöra med färsk potatis är heller inte helt fel.
Och detta att det ganska snart stundar kortare, och förhoppningsvis även längre, ledigheter är också utsikter som får mitt hjärta att sväva högt som vråken i skyn.
Det stavas återuppladdning av batterier som förhoppningsvis ska stå pall i många årtionden till.
Det här med att börja fundera i riktning mot utflykter och kanske äventyr, att kolla att allt är okej med cykeln och få trampa i väg på smala grusvägar, gärna med en grön mittsträng med vildvuxet gräs. Mmmm, väldigt tilltalande.
Och så att upptäcka alla fästingar i god tid medan de ännu kravlar omkring och är i rörelse och inte hunnit börja borra sig in i hudlagret riktigt än..
Jamen då är det, för att citera filosofen Claes Eriksson, gott att leva.