Det handlar om den mellan audiofilerna som antingen tycker att det absolut bästa ljud man kan tvinga ur en stereoanläggning förmedlas via en vanlig, analog skivspelare, med en bra tonarm och en riktigt påkostad pick up, och alla de som hävdar att en riktigt bra cd-spelare är gott nog.
Eller själva kampen kanske mest står mellan dem som tycker att en skivspelare inte behöver kosta så mycket mer än kanske 15- till 20 000 kronor och de som tycker att en schysst grammofon i stort sett aldrig är billigare än en bra, ny bil. Vi pratar sexsiffriga belopp här. Minst.
Vill man gå lite till ytterligheten här så kan man aldrig gå med på att en vanlig, konventionell förstärkare skulle ha något gott att tillföra en bra ljudbild. Det ska helst vara en rörförstärkare med komponenter så svåra att få fatt i att de snubblande nära inte existerar längre.
Och kablarna då, förutom guldpläderade kontakter ska kablarna helst vara hemmagjorda och så grova att man helt kan sluta drömma om att gömma dem bakom en golvlist och i stället börja planera för ett nytt hus som byggs först efter det att man bestämt var kablarna ska ligga.
Bland stereokomponenter brukar de här delarna beskrivas som high end, och det är står för det yppersta längs alla kvalitetsparametrar och kan kosta i princip hur mycket som helst. Det finns skivspelare för sjusiffriga belopp.
Själv är jag beredd att hålla med de som menar att en analog skivspelare ger en "varmare" och bättre ljudbild än en cd-spelare. Men jag vill kunna yttra detta utan att helt utesluta det faktum att det finns bra cd-spelare också.
Och måste jag bekänna något så får jag väl försöka ta det faktum att jag tycker att det är ganska bekvämt att höra ett helt album, utan att behöva resa mig upp och vända på skivan efter halva den musikaliska resan, och utan att behöva skämmas för mycket för den saken.