I fönstret innanför dörrarna på Rekarnegymnasiet står skolans två rektorer, Helena Carlström och Jens Axdorph. De har inte ställt sig där frivilligt, utan står där för att jag har sagt åt dem att stå där. Egentligen hade de velat stå bakom eleverna, och sedan följt med dem ut. Men jag har en tanke med bilden. Den ska illustrera någonting, tänker jag. Just det där som finns där, inunder, som jag tycker att jag anar och känner. För det är ju faktiskt så, att det är slut nu. Rektorernas uppdrag är utfört. Eleverna som springer ut genom de där dörrarna kommer inte tillbaka mer.
Jag frågar flera gånger under morgonen och förmiddagen hur de känner sig, Helena och Jens. Hur går tankarna? De svarar att det är en underbar känsla, och de ler. Och de har ju rätt. Det är en glädjens dag, för alla. Men samtidigt... när bildspelet med alla mer eller mindre galna bilder på årets avgångselever rullar på storbildsskärmarna under studentshowen i gympahallen till tonerna av Lasse Stefanz "I ett fotoalbum" vet de inte riktigt vilket ben de ska stödja sig på. Och när studentfotografen tar bilden av introduktionsprogrammets elever händer det något med Jens Axdorph.
– Vilka resor de har gjort, säger han och ser mot gruppen av unga män och kvinnor i vita mössor. Några av dem är sådana som har suttit hemma i två år innan vi fick tag på dem. Det är flera av dem som aldrig har tillhört någonting. Nu tillhör de någonting.
Vi träffas strax före sex på morgonen, jag och Jens. Då står han utanför entrén med en av skolans biträdande rektorer, Lars Hanisch, och skolans administrative chef Jonas Essman. Om bara någon halvtimme börjar eleverna komma. Första fotograferingen är klockan sju. Det är bygg som börjar.
Vi går en runda runt skolan. Jens berättar att han gärna visar sig ute. Det händer att studenter gömmer flytande förplägnad i Kronskogen. Ett år var det några killar som hade en hemsnickrad bar uppe i skogen, till och med. Jens har inga befogenheter utanför skolans område, men han vill inte ha alltför berusade elever inne på skolans område och ingen får ta med sig något drickbart in. Men det är lugnt i dag. Inga kostymer som smyger runt med kassar.
Helena Carlström kommer kort senare, på cykel. Hon går in och lägger ifrån sig lite grejer, och kommer sen ut igen. Vi dricker kaffe, allihop. Utomhus, vid entrén. Runtom oss pågår förberedelserna in i det sista. Avspärrningar sätts upp. Ballonger och serpentiner också. Och björkris.
Elever börjar strömma in. Bygg först. Sedan ekonomerna. Jens Axdorph och Helena Carlström hälsar på alla som kommer. De kan namnen på dem. Tar i hand. Önskar dem en fin studentdag. Någon tvingas slänga en ölburk. Det ses inte mellan några fingrar.
Efter fotograferingen och studentshowen, som fick taket till gympahallen att lyfta för en stund, går vi en sväng inne på skolan. Jag och Jens Axdorph. Eleverna är med sina klasser. Får betyg. Några tilldelas stipendier. Jens är huvudansvarig för flera program, bland annat el- och energiprogrammet. Där är det bara en klass som går ut, och den hinner han hälsa på. De har precis ätit. Han håller ett kort litet tal till dem. Pratar om vägval i livet, och att det oftast inte gör så himla mycket om man väljer fel någon gång. Man kan alltid välja igen.
Själva examensceremonin i gympahallen är formell. Stipendier delas ut. Elever med höga medelbetyg uppmärksammas. Sen showar lärarna loss, och jublet blir återigen så där högt att taket nästan lyfter. Lärarna sjunger, spelar och dansar. Spexar. Eleverna tutar i tutor och applåderar.
Efter den högtidliga mösspåtagningen är det bara en kvart kvar till utspring. Eleverna rusar ut, för att ta sig till fönster och dörrar. De vill se. På storbildsskärmarna har de redan sett hur mycket folk som samlats utanför skolan, men de vill se det på riktigt också. Alla kramas.
Det är bara minuter kvar. Skolledningen lämnar gympahallen nästan sist. Det går att prata i vanlig samtalston.
– Det är allt lite sorgligt, säger Helena Carlström plötsligt till biträdande rektor Hanisch.
– Ja, svarar han. Man har en stor klump i magen varenda år.
Och med det så sätter han fingret på det där jag känner, det där inunder. Sen går vi ut och tar den där bilden.
Och sen får Helena och Jens gå ut till sina studenter, precis som de hade tänkt från början.