Gunilla blev förlamad av ett fästingbett

– Jag säger bara vaccinera dina barn. Och vaccinera dig själv. För det här är vidrigt, det absolut värsta jag varit med om, och då har jag ändå brutit nacken, säger 60-åriga Gunilla Åhem. 

Vad som exakt hände när hon blev sjuk är oklart. Hon har fått en fästing men vet inte var. Allting började på en bilsemester i Frankrike.

– Jag och en kille jag hänger med bilade ner till Frankrike. Det var på min bucketlist att cykla i Champagne. Men så fort vi kom fram börjar jag känna mig konstig i huvudet. 

Gunilla med sällskap beställer mat och bubbel. Men hon får inte i sig någonting. När hon sen går tillbaka till hotellet blir det värre.

– Det var som om jag var aspackad. Det var skitäckligt. Jag snubblade och hade mig och när vi väl kom fram till hotellet låg jag bara där och spydde och hade sådan huvudvärk att jag inte kunna titta. Jag var helt väck, säger hon.

Gunillas sällskap vill att hon ska ta sig till sjukhuset, men hon vägrar och säger att det nog bara är en matförgiftning.

Men hon blir inte bättre och de bestämmer sig för att avbryta semestern och åka hem. Hemresan blir en pina. Väl hemma i Sverige och Eskilstuna igen så ligger hon bara hemma utan att uppsöka läkare. 

– Jag tänkte att det går över. Ska jag åka till sjukhuset då ska jag vara dödssjuk, säger hon.

Fortsatte du att kräkas?

– Ja, jag kunde inte ens stå upp. Jag bara låg här i soffan.

Till sist, i slutet på augusti, ringer hon vårdcentralen som hänvisar henne till akuten på Mälarsjukhuset. 

När hon kommer in är hon riktigt illa däran och ganska snabbt konstateras att hon har TBE.

– Jag kan inte fatta att jag fått det. Jag har ormfobi så jag går aldrig i skogen. Men jag måste ju ha fått den här i Eskilstuna, säger hon.

Den första tiden efter sjukhusbesöket blir tung. Gunilla kan fortfarande inte ens stå upp och behöver hjälp med nästan allt. 

– Min son kom hit första helgen och fick hjälpa mig att laga mat. Efter några dagar fick jag sjukt ont i armen men trodde att det var för att jag hade legat i baksätet på bilen hela resan hem från Frankrike.

Men det handlade inte om bilresan. Gunilla blev förlamad.

– Jag kunde röra högerarmen. Jag kontaktade sjukhuset igen men de sa att det inte finns något det kan göra, sån är sjukdomen. Och ingen vet om eller när det blir bättre. Det kan ta ett halvår eller ännu längre. 

Hur känns det?

– Så ser det ut. Det är bara att suga i sig helt enkelt, säger hon och fortsätter:

– I två månader var jag helt utslagen. Jag kunde inte göra något och låg bara här i soffan.

Hur var det?

– Det var... Usch...

Gunilla måste pausa samtalet en stund. Det blir för mycket och är för jobbigt.

– Det är sjukt läskigt. Att det inte går att påverka. Vad man än gör så är man illamående och man måste lägga sig i soffan. Fy fasiken, det är det tuffaste jag gått igenom i mitt liv. Och då har jag ändå gjort mycket, säger hon.

År 2000 bröt hon nacken i en klättringsolycka. Då blev hon förlamad i båda armarna och läkarna sa att det inte fanns något att göra. Att det var slut. Då hade hon precis kommit in och gått en vecka på Idrottshögskolan i Stockholm.

– Första veckan var vi ute i skogen och gjorde en massa övningar. Jag fick snurr på tampen och slog i en klippavsats och det bara sprack. Det var långt ute i skogen så vi fick gå till Åkersberga. Så limmade de ihop huvudet och frågade om jag mådde illa. Nej, sa jag.

– Men efter två veckor "ramlade huvudet ner". Då var jag på tåget ner till Växjö och skulle tentaplugga, vi åkte till sjukhuset där men då blev det ambulans raka vägen till Karolinska Sjukhuset. 

Därefter låg Gunilla nedsövd i tre veckor och fick morfintabletter.

– Så det räddade ju livet på en. Men den grejen var lättare att hantera än det här. Med TBE är det något som blir fel i huvudet, det är sjukt läskigt för att det finns inget man kan göra åt det, säger hon.

När Gunilla väl kom upp ur soffan efter några veckor var hon så less på den där soffan att hon lade ut den på Blocket. Sen beställde hon en ny på IKEA med hemkörning. Den har hon inte legat i en enda gång.

– Det var som ett statement, att nu fan är det bra. 

Efter det bestämde hon sig för att börja röra på sig. Men det var alldeles för tidigt.

– Jag började med stavgång men kom bara ner till Nybron innan jag spydde och fick ta taxi hem. Efter det ringde jag sjukhuset och frågade om det var farligt att börja gå, om jag kan förstöra något i huvudet om jag tänjer gränserna, men de sa nej.

I dag, tre månader senare, är det trots allt bättre.

– Jämfört med hur det var då känner jag mig frisk. Nu sover jag inte på dagarna längre, det är bara armen som inte funkar.

Målningen har varit en stor räddning. Men hon har fått måla med "fel" hand eftersom hon fortfarande är förlamad i högerarmen. 

– Nu har jag målat lite med vänstern och sålt en tavla, så det är jag stolt över.

När började du måla?

– Det var längesen nu. Jag började måla på koppar, jag har väl alltid hållit på litegrann. Sen började jag fota också. Så jag fotade och målade som en tok. Och sen har det bara blivit mer och mer, så gillar folk det och så kan jag sälja lite. Inte vet jag om jag har någon ADHD eller nåt, jag får feeling bara, säger hon.

Och under lördagen den 2 december har hon vernissage på Söderhaket.

– Jag skulle ha haft den på Ölkultur men de har ju gått i konkurs, har nya ägare och har ju målat jättefina porträtt på väggarna, så nu finns det ingen plats där. 

Gunillas idé är att ha en vernissage på en restaurang och bjuda på snittar och vin. Och den idén gav hon inte upp i första taget.

– Jag har cyklat runt på pubrundor och rekat ställen. Kalas, Bar Social och Casa Nostra. Sen cyklade jag förbi Söderhaket och drack lite vin och sen hamnade jag på Café Norr och där var det ju livemusik på gatan. Så då sätt jag där och drack vin och glömde bort att äta middag, det var skitroligt.

Och på den vägen är det. När Gunilla frågade ägarinnan på Söderhaket tyckte hon att det lät som en jättebra idé.

– Hon sa "ja det låter skitkul". Så nu har jag bjudit in folk jag känner och det verkar bli minst 30-40 personer. Så får man lite tilltugg och ETT glas vin.

Men vem som helst får dyka in?

– Ja! Det ska vara julmarknad utanför i Gamla Stan så de öppnar redan klockan 12, det passar perfekt. Så folk kan bara ramla in.