Fröslunda torg. En av Eskilstunas mest ökända platser. Här har väktare tvingats söka skydd i sina bilar när stenarna haglat och här drar sig folk för att vistas efter mörkrets inbrott. Polisen betraktar området som ett av landets mest utsatta.
Samtidigt: det givna navet i den gamla ABC-stadsdelen. Det finns ingen restaurang här längre. Ingen bank heller, som förr. Men det finns annat kvar. Blommor. Pizzeria. Ica. Apotek. Dagtid är torget som vilken del av Eskilstuna som helst. Liv och rörelse. Människor som utför sina vardagsbestyr.
Det är på kvällarna det händer.
Feisal Ali är 52 år gammal. Han har rötterna i Somalia och arbetar som lärare, men är egentligen ekonom. Han bor en bit bort på Björkhultsvägen, men ändå ganska nära Fröslunda torg.
– Många ungdomar här är arbetslösa. Kommer man hit ser man många som inte har någonting att göra, särskilt på sommaren. Ska vi få dem att trivas här måste de få jobb, säger han.
Han vet att det görs satsningar, men han tycker ännu inte att han ser resultat. Han funderar på om öronmärkta pengar kanske hamnar någon annanstans, eller möjligen används fel. Men han känner sig inte otrygg själv.
– Jag har bott här i ungefär ett år och trivs bra. Man får höra en del om vad som händer här, men jag har inte sett något med egna ögon.
Andra upplever situationen som betydligt värre, visar det sig. Det finns en oro för barnen. Abdi Ali är 33 år, och har bott i Fröslunda i sex år. Han menar att det har blivit sämre. Känner en ökad otrygghet.
– Det är inte bra här. Det var bra fram till 2013, men nu bränner ungdomarna bilar. Jag gillar inte det. Jag har barn och så…
Han slår ut med armarna. En polisbuss rullar förbi. Rör sig sakta, förbi blomaffären och pizzerian. Försvinner ut mot Skogstorpsvägen.
Oi Yukkajorn är på väg in på Ica med sonen Kevin. Hon bor liksom läraren/ekonomen Feisal på Björkhultsvägen, och går nu för tiden bara ut när det är ljust.
– Jag är rädd. Det finns problem här, och vi vågar oss inte ut när det är mörkt, säger hon innan hon försvinner in i butiken med son och vagn.
Över torget och ut på parkeringen vid Ica går Hard Sjöbom, 72. Han bor i Myrtorp på andra sidan Gillbergavägen, men handlar i Fröslunda. Han är glad över att bara behöva vara där i affärer.
– Myrtorp är lugnt, men jag är en del här i Fröslunda och skulle inte vilja bo här. Det har spårat ur totalt, säger han.
Kerstin Ringsparr, också hon 72 år, kommer in genom valvet från Sturegatan med sin rollator. Hon stöter på en väninna och utbyter några ord innan hon rör sig vidare.
– Jag bor egentligen på Västermalm, men är i Fröslunda en del. Men bara dagtid. Eftersom jag inte kan springa ifrån någon går jag aldrig här när det är mörkt, berättar hon och nickar mot sitt fyrhjuliga stöd.
Ännu ett målat polisfordon rullar förbi ute på gatan. Ordningsmakten visar upp sig för de boende. De har order om det, till och med.
En bit väster om Fröslunda ligger Lagersberg. Det har aldrig varit någon ABC-stadsdel. Lagersberg är ett miljonprogramsområde. Hyreshusen ligger i kvadrater, med parkeringar utanför och grönytor innanför. Det finns lekplatser för barnen mellan husen.
Här sköts en 19-årig man nästan ihjäl häromkvällen, inte långt från en annan av Eskilstunas mest ökända platser: områdets kiosk. Enligt boende oroligheternas epicentrum. Det är där det händer, om kvällar och nätter.
En man som bor nära kiosken beskriver tillvaron som en fullständig katastrof.
– Jag släpper inte ut ungarna på gården längre. Vi har haft stenkastning mot fönstren, raketer mot fönstren…
Han hörde skottlossningen nyligen, då 19-åringen sköts i högra lungan.
– Helt plötsligt bara, fyra klappar. Det lät som någon som klappade händerna.
Mannen vill inte berätta vad han heter. Inte vara med på bild. Han är inte på något vis otrevlig, men markerar ändå att konversationen är över. Tar sin lilla dotter i handen och går.
På andra sidan bussgatan, uppe på Borgmästaregatan, bor Camilla Lönnfors och Lars-Olof Stolt. De har bott i samma hus i 23 år, och de trivs i sin lägenhet. Men inte så värst utanför den.
– Vi rör oss inte runt här så mycket. Vi hörde skotten i måndags, när vi låg och kollade på tv. Det känns inte bra, säger Camilla Lönnfors.
Bussen kommer. Röda linjen, nummer 1. Den går var tionde minut. Det bor många här i Lagersberg. Alltid någon som ska av, eller på.
Camilla och Lars-Olof stiger på. De ska in till stan.
Naima Elias jobbar på Lagrådsgatans förskola ett stenkast från kiosken. Hon och två kollegor tågar förbi med en grupp barn i gröna självlysande västar. Håller åt sidan så att ingen ska bli påkörd av en annan buss som plötsligt dyker upp, på väg åt motsatt håll.
– På dagarna märker vi inget, men det är mycket poliser här. Barnen gillar att titta på polisbilarna, berättar hon.
Barnen skrattar. Naima vill inte vara med på bild, men barnen övertalar henne. De vill se henne i tidningen. Till sist skrattar hon också, och ställer upp.
Inne i kiosken står Faiza Abdul. Hon har drivit den i närmare ett år. En kund ska precis till att betala. Faiza Abdul bor inte i Lagersberg, utan ger sig varje kväll vid 21 hem till Årby. Hon medger att det kan vara oroligt runt kiosken om kvällarna, men hon drabbas inte själv. Känner sig trygg, trots allt. Hon och kiosken är samlingsplatsen. Det är inte odelat av ondo, det finns gott i det.
– Jag har många kunder och de är snälla mot mig. De köper godis och dricka här. Ibland köper de bananer, berättar hon.
På andra sidan gårdarna med lekplatserna, snett över Gillbergaleden, ligger Ica Stenby. Där handlar många som bor i Lagersberg mat och blöjor.
Parkeringen är halvtom, för det är bara förmiddag. Polisbussen som står där syns tydligt även på håll.